Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt

Carina Bergfeldt hjälpte expert att anmäla SVT-artikel

november 20, 2026

Zelenskyjs före detta pressekreterare på turné för att svartmåla honom

november 20, 2026

DN Debatt. ”Om Sverige inte gör sin hemläxa väntar miljardböter”

november 20, 2026

Lisa Magnusson: Ska barn få följa med ut på krogen?

november 20, 2026

Förlorad flygtrafik slår mot försvarsjätten: ”Pinsamt”

november 20, 2026
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Sara Kristoffersson: Räck upp handen den som vill försvara ”woke” i dag
Kultur

Sara Kristoffersson: Räck upp handen den som vill försvara ”woke” i dag

NyhetsrumBy Nyhetsrumnovember 20, 2026
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn

Woke 2

Är ”woke” tillbaka? Och vad var det från första början? DN Kulturs artikelserie handlar om det omtvistade begreppets historia och framtid. Det här är den andra delen.

Härom året frågade sig den amerikanske konstkritikern Ben Davis om vi befinner oss i en ”post-woke art world”. Ja, gör vi det? Och i så fall, vilken konst blir det då?

När woke slog igenom förra decenniet gjorde det tidigt avtryck bland museer, även om det inte nödvändigtvis kallades ”woke”. I stället för att arrangera öppna samtal om svåra ämnen skrev välvilliga intendenter besökare på näsan genom att förse äldre konstverk med texter som upplyste om vilka stereotyper, föråldrade normer och könsroller som reproducerades i de utställda objekten.

Medan det från början var ett honnörsord sprunget ur svarta amerikaners erfarenhet, som syftar på att vara vaken och skärpt, blev det på 2010-talet synonymt med kamp mot orättvisor av alla de slag, inte minst rasism och diskriminering. Parollen syntes på plakat i amerikanska demonstrationståg och spreds snabbt, och även i Sverige satte fenomenet tydliga avtryck.

Tankegodset märktes även tydligt inom akademin och långt ifrån bara i seminarierum utan även i kursplaner, styrdokument, organisatoriska mål och rekryteringar

Många gånger slog dock de goda ambitionerna knut på sig själva, blev kontraproduktiva eller löpte rentav amok. Tankegodset märktes även tydligt inom akademin och långt ifrån bara i seminarierum utan även i kursplaner, styrdokument, organisatoriska mål och rekryteringar.

På vissa håll gällde det att tillägna sig ett särskilt politiskt perspektiv. När Linnéuniversitetet 2023 sökte en professor i design räckte knappast kompetens och ämneskunskaper. Agendan var fastslagen. I annonsen uppgavs att avdelningens arbete skedde ”genom normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt” i syfte att bidra till en ”hållbar samhällsutveckling”. I klartext: Tänk rätt. Passar inte galoscherna – sök dig någon annanstans.

Finns det någon som år 2026 vill eller kan argumentera sakligt för agerandet och hållningen? Räck upp en hand

Själv har jag erfarenheter av ”bråket” kring Vita havet på Konstfack. Namnet på lokalen ansågs rasistiskt och en av ledningen tillsatt arbetsgrupp föreslog att all personal skulle skickas på årliga lärodagar för att ”dekolonialisera institutionen”. När jag påpekade att namnet helt saknar rasistiska rötter resulterade det i en petition som undertecknades av ett fyrtiotal lärare. Samtidigt skickade de massmejl till hundratals studenter där jag fördömdes. Finns det någon som år 2026 vill eller kan argumentera sakligt för agerandet och hållningen? Räck upp en hand.

Men den stämning av lynchjustis som rådde på exempelvis Konstfack är långt ifrån ett nytt fenomen. Grupptänkande och utstötningsritualer har ingen ideologisk hemvist och kan inte placeras in på en traditionell höger-vänster-skala. Woke är heller inte skyldig till den parallella framväxten av högerpopulism. Däremot gav dess mest dogmatiska uttryck högerpopulismen ett tacksamt hatobjekt.

Bara fem år har gått sedan Vita havet-debatten, men på tidsandans dagordning finns nya frågor. I dag är världen annorlunda: krig i Europa, krig i Mellanöstern, alltmer påtagliga konsekvenser av klimatförändringar och migration. Wokekulturen har mist sin lyskraft. Visst förekommer ordet fortfarande i protesttåg och används inom högern som en slaskhink för allt man ogillar. Samtidigt har etiketten nästan fått retroprägel. Något är passerat. Begreppet post-woke vinner alltså terräng och representanter från den progressiva vänstern tar avstånd från woke, som allt oftare betraktas i backspegeln.

Ordet woke må sakna entydighet. Men oavsett om det handlar om en rörelse, en politisk metod, ett tankegods, en epok eller en tidsanda historiseras numera begreppet. Nyligen gav Erik Helmerson ut boken ”Vänsterns värsta år. Wokerörelsens uppgång och fall” och han är inte ensam. Även i flera andra böcker diskuteras fenomenet som ett avslutat kapitel.

I försöken att ringa in perioden och förstå vad den lämnade efter sig aktualiseras förstås också frågan om vad som kommer härnäst.

Hit hör ”After woke” (2024), en ”epokbeskrivning” av den tyske och vänsterorienterade kulturjournalisten Jens Balzer som försöker göra bokslut utan att kasta allt överbord. Han vänder sig mot stelnat identitetstänkande, men slår vakt om kampen mot diskriminering och den ökade uppmärksamheten på grupper och erfarenheter som tidigare hamnat i skymundan. I försöken att ringa in perioden och förstå vad den lämnade efter sig aktualiseras förstås också frågan om vad som kommer härnäst.

I organisationer, administration och byråkrati har krav och språkbruk fått fäste i policys, riktlinjer och verksamhet. Få kulturella fält tog till sig woke lika friktionsfritt som konstvärlden. Amerikanska teorier om strukturell rasism svaldes råa och fenomenet lever kvar, om än i utspädd version. Volymen har skruvats ned, grundackorden känns dock igen. Identitet och representation finns fortfarande på agendan, men har i viss mån utkonkurrerats av brännande frågor om just migration, krig och klimat. ”Posthumanism” och ”more-than-human” ligger sedan några år stadigt på hitlistan. Några tycks obekymrat hoppa från isflak till isflak.

I kölvattnet på radikala epoker är det ofta lättare för aktivisterna att minnas idealen än avarterna. Minnet är selektivt, och paralleller kan dras till 1968: de som hyllade Mao har senare förringat och tonat ned sitt engagemang. Liknande tendenser kan anas kring wokeåren: excesser och ytterligheter förnekas inte, men bortdefinieras som betydelselösa eller bagatellartade överdrifter. När vi ser framåt är det dock viktigt att inte försköna eller dölja vad det handlade om.

Även i konstvärlden märks tecken på tillbakablickande och initiativ för att komma vidare. En bra början kunde vara att återerövra rätten att inte behöva signalera ”rätt” politisk position eller representera olika kön och identiteter, utan i stället insistera på friheten att vara motsägelsefull, personlig och svårplacerad. Bredda öppenheten för oenighet. Och ännu bättre vore ett uppror mot humorbefriad dogmatism och politisk ängslighet. Det tycks saknas i dagens konstvärld.

Kanske kan inspiration hämtas från teaterscenen. I musikalen ”Slam Frank” – som senaste året spelat för utsålda hus i New York – görs Anne Frank om till en pansexuell latinamerikansk hiphopartist i en satir över programmatisk vänsterorienterad identitetspolitik, konstnärlig ängslighet och hur progressiva ideal stelnar i regler och mallar.

Idén till pjäsen uppstod efter en viral Twitterdiskussion om huruvida Frank hade åtnjutit ”vita privilegier”. Upphovsmakarna driver hårt med woke men musikalen som gör upp med didaktisk teater är långt ifrån en högerpolitisk anti-woke-pamflett. Tvärtom har kritiken sitt ursprung i de miljöer som satiriseras. Än finns det hopp.

Läs tidigare delar i ”Woke 2”-serien:

Leonidas Aretakis: Är världen redo för ”woke 2”?

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Carina Bergfeldt hjälpte expert att anmäla SVT-artikel

Kultur november 20, 2026

DN väljer: Här är veckans bästa musik, vecka 47

Kultur november 20, 2026

Boklistan vecka 47: GTA, simulacra, månen och den analytiska filosofins nytolerans

Kultur november 20, 2026

Tre krogar med asiatiska smaker

Kultur november 20, 2026

Non Grata: En välkommen bekantskap namnet till trots

Kultur november 20, 2026

John Turturro: ”Jag har aldrig kunnat släppa rollen som Förintelseöverlevare”

Kultur november 20, 2026

Filmlistan vecka 47: ”You can see everything” och ”Wild horse nine” i topp

Kultur november 20, 2026

Robert Pattinson spelar pedofiljägare på bästa sändningstid i febriga ”Primetime”

Kultur november 20, 2026

Kriget om bokklassikerna står för dörren när tankesmedjorna rustar

Kultur november 20, 2026

Redaktörens Val

Zelenskyjs före detta pressekreterare på turné för att svartmåla honom

november 20, 2026

DN Debatt. ”Om Sverige inte gör sin hemläxa väntar miljardböter”

november 20, 2026

Lisa Magnusson: Ska barn få följa med ut på krogen?

november 20, 2026

Förlorad flygtrafik slår mot försvarsjätten: ”Pinsamt”

november 20, 2026

DN väljer: Här är veckans bästa musik, vecka 47

november 20, 2026

Senaste Nytt

Sara Kristoffersson: Räck upp handen den som vill försvara ”woke” i dag

november 20, 2026

Omtaget gav Hammarby ett trumfkort i guldkampen: ”Bara upp till oss nu”

november 20, 2026

Protester när hyllat stöd för födande kvinnor skrotas: ”Oacceptabelt och ovärdigt”

november 20, 2026
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2026 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?