Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Inramningen var magnifik och frågan i andra halvlek var om Sverige skulle orka stå emot Bosnien-Hercegovina på Strawberry Arena förra helgen. Det gick med nöd och näppe. 3–2 till Sverige, men det var som att Graham Potters mannar spelade bortamatch.
Är det ett problem att svenska landslaget blir utbuat i Solna?
Det kan det så klart vara, för Svenska fotbollförbundet och svensk supporterkultur till exempel. Många tv-tittare kände en spontan frustration över att den svenska nationalsången blev dränkt i busvisslingar i Nations League på hemmaplan. Det går att förstå.
I grunden handlar det om olika landslagskulturer där den svenska, med förlov sagt, inte tillhör de mer passionerat utagerande. Här var man dessutom i numerärt underläge.
Krocken med fotbollsorkanen från Balkan blev ett elddop på mer än ett sätt.
Sveriges landslag, på både herr- och damsidan, har en fin modern historia av stor uppslutning på mästerskap, men det är sällan som de svenska supportrarna hörs mest när det väl är avspark. Det finns ingen naturlag som slår fast att det ska vara så här. När stockholmslagen spelar derby i allsvenskan är förhållandet ofta det motsatta.
Varför Bosnien-Hercegovinas supportrar tog över i Solna kan man fundera på, men i kommentarsfält och på sociala medier uppstod istället en annan debatt: Varför håller andra generationens ex-jugoslaver inte på Sveriges landslag i fotboll?
De vanliga alarmisterna hade förstås sitt svar klart: De är dålig integrerade och illojala med Sverige trots att Sverige gett dem så mycket!
Motfrågan är om man måste hålla på sitt nya hemland i idrott för att vara en duktig invandrare?
Att skaffa barn i exil – frivillig eller påtvingad – kommer med en lång radda inte helt lättsmälta insikter. Man kommer oftast inte att dela modersmål med sin avkomma och det finns inga garantier för att hen förstår poängen med att äta havregrynsgröt på morgonen (särskilt inte när alternativet är en pain au chocolat). Barnet kanske aldrig ens tar till sig Alfons Åberg hur mycket man än försöker.
Men om man börjar i rätt tid och arbetar målmedvetet lyckas man nästan alltid överföra sina landslagssympatier på nästa generation.
När jag fick barn för några år sedan skedde detta mer eller mindre utan förhandling.
Pappan köpte bodys i storlek 50 från Paris Saint-Germain och jag satte bebisen framför Sveriges matcher på tv.
Miljoner människor har gjort samma sak före mig i den mer eller mindre fåfänga förhoppningen att skapa en länk mellan invandrarens då och barnets nu. Ett livslångt kitt mellan två generationer som kanske mer än några andra riskerar att förfrämligas inför varandra.
Det är den enda snuttefilt många av oss har att hålla fast i.
På klubbsidan väcker denna typ av arvegods aldrig någon misstänksamhet. Ingen skulle komma på tanken att anklaga en skåning i Stockholm för dålig lokalförankring för att hen indoktrinerar sina barn i kärleken till MFF. När PSG möter Benfica eller Sporting i Champions League tas Parc des Princes formligen över av andra- och tredje generationens portugiser, den enskilt största franska invandrargruppen.
Det blir oftast årets festligaste europamatcher.
Den gula landslagströjan möts mest av nyfikenhet och intresse på parisiska lekplatser. Så är det att tillhöra de mer privilegierade invandrargrupperna i Frankrike. Ingen har hittills lyft detta som ett tecken på ovilja till integration, eller ens tveksam assimilering, som är det franska ledordet i migrationspolitiken.
Det kan tyckas onödigt grymt att insistera på blågult med tanke på ”Les Bleus” betydligt vassare chanser på troféer. Men stödet för Frankrikes landslag lär komma mer eller mindre organiskt. För är det något som invandrarungar vet – och flera av de svenskbosniska supportrarna påtalade inför landskampen förra helgen – är det hur man håller på två lag samtidigt.
Läs mer:
Sverige slog Bosnien efter drama: ”Nöjda att vi överlevde”

