Framtiden för forskning stavas öppen vetenskap, men Sverige har långt kvar dit. Staten investerar årligen 50 miljarder kronor i forskning, enligt Statskontoret. Det leder till framsteg inom medicin, ingenjörskonst, AI, humaniora och många andra områden där Sverige är världsledande.
För att de investeringarna ska göra största möjliga nytta behöver resultaten kunna läsas, spridas och reproduceras, inte bara av forskare, utan också av samhället i övrigt: till exempel av Wikipediavolontären som uppdaterar en artikel om fusionsgeneratorer, av entreprenören som vill ta en ny metod för maskininlärning till marknaden och av journalisten som vill granska desinformation.
I dag är detta ofta inte möjligt.
Publicerade forskningsartiklar är nämligen i många fall inte tillgängliga för allmänheten som standard, utan göms undan i ett fåtal vetenskapliga publikationer. Därför har Sverige antagit mål om att all offentligt finansierad forskning ska tillgängliggöras öppet, men detta är fortfarande inte fallet med en av fem offentligt finansierade forskningsartiklar. Det kostar mycket för Sveriges lärosäten att få tillgång till dem.
De andra fyra av fem studierna publiceras i samma tidskrifter, men staten har sedan betalat för att studierna ska tillgängliggöras för allmänheten genom öppna licenser. Statens kostnad för de så kallade transformativa avtalen närmar sig en halv miljard kronor. Pengar som hade kunnat gå till andra ändamål.
I stället för att presenteras öppet göms forskningsresultaten undan i ett fåtal vetenskapliga publikationer
Det handlar inte om dagstidningar, populärvetenskapliga tidningar eller vanliga tidskrifter, utan om publikationer som specialiserat sig på att publicera granskade vetenskapliga forskningsartiklar, framför allt digitalt. Deras orimliga villkor medför att forskarna kan tappa upphovsrätten till sina egna forskningsresultat, samtidigt som forskningen samlar damm och blir onåbar även för forskaren som genomfört den.
Så här borde det inte vara.
Vi som skriver under denna artikel är åtta föreningar, företag, fackförbund och organisationer. Det är mycket som skiljer oss åt. Vi arbetar inom olika sektorer, har olika medlemmar, målgrupper och verksamheter. Men när det gäller öppen vetenskap ser vi samma problem och samma lösningar.
På grund av förlegade system för vetenskaplig publicering kan forskare i dag tappa upphovsrätten till sina publicerade forskningsresultat. En akademisk karriär kräver akademiska meriter, vilket innebär att presentera sin forskning i ett fåtal prestigefyllda tidskrifter. De tidskrifterna kan ensamma sätta villkoren, till exempel att forskaren skriver bort en stor del av rätten till sin egen forskning.
Regeringen bör utreda lagstiftning om sekundära publiceringsrättigheter
Många forskare vet inte vad avtalen innebär och lärosätena har inte alltid någon som de kan fråga om råd. Men även om de känner till riskerna kanske de ändå inte har något annat val än att gå med på villkoren. Det kallas för ”publish or perish” – ”publicera eller gå under” på svenska.
Därför kan lärare, universitet, bibliotek och forskare stöta på upphovsrättsliga hinder varje gång de vill använda forskningen, trots att de själva tagit fram den. I pressade budgettider kan det betyda att de i stället avstår. Det gagnar varken forskningen eller det öppna informerade samtal som vi vill se.
För Sverige betyder det att skattebetalare kan tvingas betala två gånger för offentligt finansierad forskning. Först för själva forskningen. Sedan antingen när den publiceras öppet, som i de transformativa avtalen, eller för varje gång den används – som när man behöver komma åt en artikel. Det sker oftast genom låsta webbplatser, som förlagen driver, snarare än fysiska tidningar.
Utmaningarna med upphovsrätt och öppen vetenskap är många och svåra att lösa, men vi ser tre relativt enkla och effektiva sätt att komma närmare målet om 100 procent öppen tillgång till vetenskap.
En regering som satsar på öppen tillgång till vetenskap satsar också på ett öppnare, friare och mer bildat Sverige där kunskap står i centrum
1. Regeringen bör utreda lagstiftning om sekundära publiceringsrättigheter. En sådan lagstiftning skulle innebära att forskare från dag ett har rätt att återpublicera sin offentligt finansierade forskning, även om studien också har publicerats i en vetenskaplig tidskrift. Sju andra EU-länder har redan gjort detta, i väntan på att EU ska göra det till lag.
2. Svenska lärosäten bör ta fram strategier och policyer för så kallad ”rights retention” – för att värna forskares möjligheter att behålla rättigheterna till sin egen forskning. Den samlade tyngden av alla lärosäten skulle skapa en mycket starkare förhandlingsposition gentemot utgivare och förlag av forskningsstudier. Både Norges och Finlands lärosäten har redan implementerat sådana policydokument.
3. Regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att vara ett stöd för offentlig sektor och akademi i upphovsrättsfrågor. I dag kan det vara svårt för både departement och myndigheter att få rådgivning i upphovsrättsliga frågor från experter som inte har särintressen. Regeringen borde även underlätta för lärosäten att ha egna resurser som kan hjälpa forskare med upphovsrättsfrågor kopplade till avtal, licenser samt insamling och behandling av data.
Öppen tillgång till vetenskap, och att värna forskares upphovsrätt, är inte ett särintresse utan något som gynnar alla – från den enskilde upphovsmannen till alla andra som vill ta del av forskningen. En regering som satsar på öppen tillgång till vetenskap satsar också på ett öppnare, friare och mer bildat Sverige där kunskap står i centrum.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Sex professorer vid Karolinska institutet: ”Forskare vill forska – i stället drunknar vi i papper”
15 experter inom ekonomi och utbildning: ”Utan nationella prov famlar svensk skola i blindo”

