Afghanistans romkom-drottning: ”Jag vägrade stryka kyssen och sexleksaken ur manuset”

När USA lämnade Afghanistan 2021 väntade regissören Shahrbanoo Sadat i 72 timmar på flygplatsen i Kabul i väntan på att bli evakuerad. De kaotiska scenerna när desperata afghaner försökte fly talibanerna blev också de svåraste att återskapa i ”No good men” – en romantisk komedi som blandar kärlek och uppror på tröskeln till talibanernas återkomst.

– Filmen är ett kärleksbrev till alla goda män jag känner. En hyllning till kvinnor och män som trotsar våld och förtryck och ändå hittar glädje och gemenskap. Det säger den 35-åriga Shahrbanoo Sadat, som själv spelar huvudrollen i filmen, när jag träffar henne i festivalpalatset vid Potsdamer Platz i Berlin.

Den afghanska regissören bär stora pärlörhängen till sina helsvarta kläder, kjol med matchande kavaj och en merchkeps för filmen med texten ”No good men”. Hon kallar sig ”naiv optimist”, har energi som ett mindre kärnkraftverk och drar sig inte för att använda ”f-ordet”. Framför allt har hon en sjukt smittande livsglädje.

Men vägen till röda mattan i Berlin har varit allt annat än spikrak. Att sälja in en självbiografisk romkom som utspelar sig i det krigshärjade Afghanistan var inte det lättaste. Flera europeiska filminstitut ifrågasatte projektet: Hur hade hon mage att pitcha en rolig rulle när afghanska kvinnor kämpar mot talibanerna?

– Jag blev förbannad och tog det som en ren förolämpning. Jag är ju just en av de kvinnorna och vill skapa något nytt, berättar Sadat.

Efter mycket strul lyckades hon till slut skapa ett lapptäcke av finansiering från hela Europa, bland annat Sverige. Filmen spelades in i Tyskland med en helt afghansk ensemble och varvades med autentiskt arkivmaterial från Kabul.

Handlingen kretsar kring Naru, den enda fotografen på Kabuls största tv-station. Hon är separerad från sin otrogne make och kämpar för att behålla vårdnaden om den treårige sonen. Under ett jobbuppdrag möter hon kanalens blyga och gifta stjärnreporter Qodrat (Anwar Hashimi). Han är i början skeptisk till att arbeta med en kvinna, men blir alltmer imponerad av Narus yrkesskicklighet – särskilt när hon gör en gatuenkät där kvinnor ger osminkade åsikter om männen i sina liv inför alla hjärtans dag.

Tillsammans ger de två arbetskamraterna sig ut på fältet för att fånga Kabuls sista ögonblick av relativ frihet. I filmen är Qodrat vegetarian – inspirerat av regissören Sadat, som själv slutade äta kött för tolv år sedan efter att ha sett otaliga bilder på lemlästade kroppar när hon jobbade på en tv-kanal i Kabul.

– Jag trodde att det bara var jag, men när jag följde några journalister under 2021 för research till filmen berättade de samma sak – de kan inte se kött, de kopplar det till döda människor.

I filmen passar Qodrat på att bikta sig inför Naru: ”Det är verkligen, verkligen svårt att vara en bra man i det afghanska samhället. Du blir hånad av andra män som delar samma mentalitet: att kvinnor är djur, att du måste ta kontrollen och vara chef, att varje kvinna i din familj ska vara rädd för dig.”

– Jag vill att filmen ska fungera som en motvikt till den ensidiga ”monsterbilden” av afghanska män, säger Sadat som också passar på att pika patriarkatet i eftertexterna med en fallosbild på en taggig kaktus.

Den spirande och kyska kärleken mellan Naru och Qodrat resulterar till slut i en öm men förlösande kyss – något Sadat tror är unikt i afghansk filmhistoria. Ännu mer ovanligt är den vågade scenen där Naru får en Barbie-rosa dildo i present av en väninna på hembesök från USA – en gåva för att fira hennes nyvunna frihet som singel.

Nästan alla skådespelare tackade nej på grund av kyss- och sexleksaksscenerna. Men jag vägrade stryka dem – jag ville inte längre censurera mig själv.

Sadat skämtar om att den kommer att få hemmapubliken att uppfatta filmen som en ”skräckfilm, snarare än en romkom”. Scenen var uppenbarligen också för magstark för många afghanska aktriser. När huvudrollsinnehavaren hoppade av två veckor före inspelningen var det svårt att hitta en ersättare.

– Nästan alla skådespelare tackade nej på grund av kyss- och sexleksaksscenerna. Men jag vägrade stryka dem – jag ville inte längre censurera mig själv.

Det slutade med att Sadat själv axlade den bärande rollen.

– Första inspelningsdagen gick jag in i autopilotläge, precis som i Kabul där man lever i ständig beredskap eftersom livet kan ta slut när som helst. Jag hade ingen teknik, gick bara på rent adrenalin. Miraklet inträffade när jag tittade på tagningarna i monitorn – det var första gången som jag verkligen såg mig själv. Som kvinna i ett patriarkalt och ultrakonservativt klansamhälle känner man sig ofta osynlig, berättar hon.

Shahrbanoo Sadat föddes som flykting i Teheran, dit hennes föräldrar flytt från det afghansk-sovjetiska kriget. Först efter 11 september 2001 återvände familjen till en avlägsen bergsby i hemlandet. Efter att ha utsatts för rasism i Iran möttes hon av misstänksamhet och sågs som en utböling i landet hon aldrig tidigare besökt.

– Det var komplicerat, säger hon med ett snett leende i festivalens största understatement.

– Mina föräldrar var typiska flyktingföräldrar – fysiskt och känslomässigt frånvarande, i överlevnadsläge. Ingen vuxen förklarade för mig att det jag utsattes för var rasism, så jag tog det personligt.

Väl ”hemma” i Afghanistan hoppades hon att åtminstone få gå i skolan – något som hade varit omöjligt i Iran. Men hon blev besviken.

– Som stadsflicka från Teheran var det som att resa tillbaka i tiden. Det fanns varken el eller skola i byn. Först efter flera års övertalning fick jag börja i pojkskola i en annan dal – tre timmars klättring bort.

Till slut flyttade hon till Kabul och hamnade av en slump på filmskolan.

– Egentligen ville jag läsa fysik, men råkade göra fel inträdesprov och hamnade bland filmstudenterna. Jag gick där i några terminer innan jag insåg att jag slösade bort min tid och att lärarna var hemska – jag hade knappt lärt mig slå på en kamera. Till slut kastade de ut mig för att jag kallade en lärare rasist. Tack för det, annars hade jag nog slutat själv, säger hon med ett leende.

Till skillnad från många av sina regikollegor i Berlin har hon inga minnen av magiska stunder i biosalongen.

– Vi hade inte råd och i min familj var all konst förbjuden, till och med musik på bröllop. Dessutom fanns det ingen riktig biokultur i Afghanistan när vi kom tillbaka – bara några byggnader där de visade dåliga filmer från Pakistan och där missbrukare höll till. Ingen kvinna gick dit.

Första gången hon gick på bio var 2010, när hon fick ett stipendium till Frankrike.

– Jag såg Terrence Malicks ”Himmelska dagar”. Jag visste inte vem han var, men älskade filmen!

En annan vändpunkt kom när hon deltog i den franska filmskolan Atelier Varan, där hon hittade sitt kall.

– Allt lossnade för mig när min lärare sa: ”Du kan inte göra om Agnès Vardas mästerverk – du kan bara berätta din egen historia.” Det blev ett aha-ögonblick för mig, och så föddes idén till ”Wolf and sheep”, säger hon om debutfilmen som vann pris på Regissörsveckan i Cannes 2016.

Med ”No good men” vill Sadat också nyansera bilden av Afghanistan och utmana västvärldens tendens att romantisera demokratitiden innan talibanerna kom tillbaka.

– Jag förnekar inte att talibanerna är Afghanistans största problem i dag, men det var inte heller någon dans på rosor under den ”demokratiska eran”, säger Sadat och syftar bland annat på den utbredda korruption som präglade landet.

– Jag vet att det finns goda män, men vi behöver fler – både i Afghanistan och i världen.

Läs mer om Berlins filmfestival:

Tracy Letts: ”Extrem ojämlikhet kan bädda för fascism”

Charli XCX: ”Bratsommaren är definitivt över för mig”

Läs mer om filmfestivalen i Berlin