Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har varit pinsam i tv en rad gånger genom åren. Jag kan knappt fatta det själv när jag ser något genant klipp flimra förbi på Youtube, hur jag kunde, vad jag höll på med, i de där matprogrammen, i sång- och lekprogrammen. Och jag har fått min beskärda del av hånfulla kommentarer för allt skit jag gjort, men det finns ändå en händelse som sticker ut. Ett tv-framträdande där jag gjorde bort mig så fullständigt att jag faktiskt blev mer eller mindre offentligt avrättad efteråt.
Det var när jag 2013 var med i talkshowen ”Skavlan”. Gäst i programmet var också danske ”Game of thrones”-skådisen Nikolaj Coster-Waldau. Jag noterade redan i sminket när vi introducerades för varandra, att det här kommer bli tufft. Hans danska var inte bara vanligt svår danska, nej, det var som om de gutturala lätena kom djupare än normalt inifrån gommen när han talade. Det här underliga, otäcka kväkandet.
När vi sedan satt i studion vände sig dansken plötsligt mot mig och började prata till mig. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, men jag såg på hans leende, hans väna blick, jag tänkte: jag hör inte vad han säger, men jag ser att det är vänligheter.
Det var först när jag såg den textade versionen i tv sedan som jag fattade vidden av hans angrepp mot mig
Det var först när jag såg den textade versionen i tv sedan som jag fattade vidden av hans angrepp mot mig, den brutala attacken mot allt jag då stod för, mot bloggandet, mot poddandet, mot autofiktion, mot detta att dela med sig av sitt liv. Han lustmördade mig – och jag nickade fånigt åt allt han sa.
Och reaktionerna – förödande förstås. Jag minns att Leif GW Persson skrev en hel krönika där han i detalj beskrev haveriet, han nämnde mig aldrig med namn, skrev om mig som ”blåbäret”. En annan kolumnist skrev texten ”EXIT SCHULMAN” och menade att detta var slutet på mitt offentliga liv.
Det kusliga med det hela var att jag fattade ingenting, inte ens när vi var färdiga med inspelningen och redaktionen tackade av mig vid SVT-entrén, de hade bråttom tillbaka, de visste att de satt på guld, och jag gick genom Valhallavägsallén med ett leende, det där gick väl kanon.
Jag tänker när jag ser det att jag bevittnar en historiskt medial krasch, och så i slutet händer det då
Jag kom att tänka på den där händelsen när jag i helgen såg första episoden av SVT:s ”Fördomsshowen”, programmet där Emil Persson utsätter partiledarna för sina fördomar om dem. Formatet kommer från poddvärlden, där Persson i många år drivit prisbelönta ”Fördomspodden”. Och i fåtöljen satte sig nu Liberalernas partiledare Simona Mohamsson.
Det börjar redan tidigt med Emil Perssons fördom om att Mohamsson inte riktigt vet om Desmond Tutu är ond eller god. Hon funderar en stund och slår sedan fast om en av vår tids största moraliska ledare: ”Ond.”
Men det är väl någonting med att kunskapsbristerna spänner över så stora områden, att hon inte bara punktvis har luckor, utan att hela hon tycks vara en lucka, att hon varken vet under vilket århundrade Vasaskeppet förliste eller ens ungefär hur mycket ett hektar är.
Och så förstås, bomben, när det visar sig att hon inte kan de fyra grundlagarna. Det är väl pinsamt, tänker jag, det är väl mer än så, det är väl nästan bekymrande att Sveriges utbildningsminister inte kan ens detta mest grundläggande för vår demokrati.
Jag tänker när jag ser det att jag bevittnar en historiskt medial krasch, och så i slutet händer det då, jag betraktar Mohamsson när hon hamnar i diket gång på gång. Jag noterar att hon havererar med ett sjuhelvetes gott humör. Jag ser att hon ler. Jag ser att hon tycker det här är skoj.
Det är kanske därför jag känner mig så besläktad med henne när jag ser henne tacka för samtalet, för jag ser framför mig hur hon sedan, som jag en gång, går där i Valhallavägsallén med ett leende på läpparna, det där gick väl kanon.
Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Jag är drömpappan som ska lära mina barn vad besvikelse är”
”Jimmie Åkesson framstår nu som den mest sympatiske partiedaren”
”Jag tog tåget till Göteborg – och hamnade i ett dårhus”
