Alexander Skarsgård har picknick med stjärtbuffé

Två män sitter och tittar ut över den vackra engelska naturen. Nakna, endast skylda av var sitt litet förkläde. ”Pillion” bjuder sannerligen på en del ljuvliga bildkompositioner man aldrig sett förut, men också några som jag helst skulle ha haft osedda. Som fortsättningen på den här pastorala idyllen från bögknutteklubbens picknick i det gröna: Hårdingarna har med sig sina privata sexslavar som lägger sig över picknickborden, med rövarna uppåt. ”Romantiskt”, tyckte en kollega. Nja…

En av grabbarna i denna stjärtbuffé är Colin, en familjekär gaykille som sjunger barbershop på pubar iförd fåniga kläder och halmhatt. Den coola Ray (Alexander Skarsgård) kliver plötsligt in i hans tillvaro – en stilig viking i skinnställ och isande blå ögon. Scenen där de möts för första gången, då Ray lutar sig fram vid bardisken och lägger sina rovdjursögon på Colins gnagarlika anlete, får mig otippat nog att börja tänka på ”Grease”: Den tuffa killen som får den hämmade tjejen att omfamna livet och dra på skinnjackan. Men i stället för sång och dans blir det tonsilldjup oralsex i gränden. Colin får kväljningar men är glad ändå. Tackar och bockar.

Ray behandlar Colin som skit, helt enligt den oskrivna överenskommelsen. Han tvingas sova på golvet, städa, tillfredsställa Ray men får inget själv. Deras samtal är fåordiga. Ibland humorlöst underhållande.

– Köp en buttplugg. Du är för trång.

– Gärna! Det låter som en plan.

Här befinner vi oss i Tom of Finlands marker och då gäller det att kalibrera om känselspröten

”Pillion” triggar i gång ett mindre sammanträde innanför pannbenet, tvingar mig att debattera med fördomar och förutfattade meningar. Jag håller med Colins omtänksamma mamma när hon opponerar sig mot hur Ray behandlar hennes son, men det som vi är vana vid när det rör destruktiva relationer på film gäller inte här; inte avståndstagande utan anammande. Här befinner vi oss i Tom of Finlands marker och då gäller det att kalibrera om känselspröten – och det finns onekligen något befriande oneurotiskt i det här porträttet av ett mycket komplext förhållande. Visst spirar kärleken, även om den bär tvångströja.

Den långfilmsdebuterande regissören Harry Lightons omtalade verk är kinky som en sexgunga utan att vara helt grafisk. Kameran smyger oftast runt en höft för att inte trycka upp Skarsgårds stora attrapp i ansiktet på oss och även om det gökas rätt friskt är det inte sexet som är motorn.

Det är i stället Colins mentala resa, oerhört skört och fint framspelad av Harry Melling (”Wolf Hall”), som är filmens absolut största tillgång. Han gör den sökande Colin till ett snår av motstridiga känslor, som växer i skuggan från Alexander Skarsgårds mer anonyme domptör (men Skarsgård har som alltid ändå en högst påtaglig närvaro). Melling (och Lighton) ser till att Colin då och då ger oss ett diskret leende, som en försäkran att allt är som det ska: Här behövs inget safe word.

Slutet är konsekvent, sprött och vackert. Men den där picknicken lär jag inte glömma i första taget.

Se mer: Mer sevärd kinkysex: ”Bitter moon” (1992), ”Secretary” (2002), ”Shortbus” (2006).

Läs fler film- och tv-recensioner