Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Alfa Mist
Scen: Nalen, Stockholm
Alfa Mists frontperson Alfa Sekitoleko kan vara den mest ödmjukt generösa, alternativt självutplånande, bandledaren jag upplevt på en scen. Som när han ska presentera sina fyra medmusiker. I vanliga fall brukar sådant brännas av lite pliktskyldigt mot slutet, om det alls händer. Alfa Sekitoleko, däremot, börjar direkt.
Faktum är att presentationerna är själva kittet och formen som håller samman konserten. Han ger dem varsitt långt solonummer i enskilt strålkastarljus, där de får excellera i instrumentskills under många minuter vardera. Själv håller han låg profil i neddragen keps bakom pianot, berättar knappt vad han heter.
Den drygt trettioåriga kompositören och pianisten utgör en del av Londons unga, hippa jazzscen, där hans bakgrund som självlärd, samplingsfokuserad hiphopproducent gör honom lite extra intressant. Nu är han ute på en längre Europaturné för senaste, mer konceptuella skivan ”Roulettes” från i höstas som beskrivits som en sorts dystopisk sci-fi historia om inkarnation och övervakningssamhället.
Live fortsätter den tematiken att vara lika kryptisk, men de nya låtarna skapar åtminstone en stark, atmosfärisk vibb. Fenomenala trumpetaren Johnny ”J Sphynx” Woodham spelar med hypnotiskt eko och ger de helt instrumentala låtarna röst och ett ansikte. Trummisen Jamie Houghton driver rytmen med stort självförtroende. När gruppen är som mest intressant närmar de sig en slags suggestiv och samspelt postrock med svängiga hiphopbeats i botten.
En imponerande stor andel musikskallar står kvar och diggar ända fram till slutet
Tyvärr sker det lite för sällan. För det mesta känns styckena som långa och mycket tekniska transportsträckor, med alltför komplexa rytmer, udda taktarter och allmänt introvert nörderi som ärligt talat hör mer hemma i replokaler på musikhögskolor än på en scen inför publik. För alla oss som står och lyssnar blir det långtråkigt och monotont.
Fast det är faktiskt inte helt sant. En imponerande stor andel musikskallar står kvar och diggar ända fram till slutet. Sedan klappar de så entusiastiskt att de får ett extranummer. Vad hör de som vi andra missar? Kanske är det just detta som är Alfa Mists största styrka i liveformatet. Att han genom sin introverta anonymitet automatiskt får sina medmänniskor att skina.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
