Christina: ”När kriget bröt ut sprang jag till ett snabbköp tillsammans med min mamma. Vi hade inga förråd, behövde handla. Set var overkligt att kriget skulle komma – hit? Till Butja, där vi bodde, en familjevänlig stad? Vi stannade där ett par veckor, tills det inte gick längre. Vid evakueringen fick vi välja mellan två bussar: En mot Kiev. En till Warszawa. ”Kiev!” sade jag till mamma. Hade jag vetat då hur länge kriget skulle pågå hade jag valt den andra bussen, flyttat till Europa.
Men kriget får oss också att uppleva något vi inte skulle vara med om i ett normalt liv, det är nästan filosofiskt. Man blir skickligare, lär sig klara av saker.
Som psykolog märker jag också i mitt arbete att många är traumatiserade. Otroligt många äter antidepressiva.”
Serhii: ”I början var kriget som ett skämt. Helt overkligt. Jag vet när det gick upp för mig att detta skulle pågå, det var en månad senare och det var så många missiler i Cherson, nära Mykolajiv där jag bodde då. Vattnet försvann.
Nu, fyra år senare, känner jag mig bättre och situationen blev mer stabil. Jag tror att vi har det bättre nu än vad vi får efter kriget. Det är som om vi vore berusade – när freden kommer blir det världens baksmälla. Många kommer att må dåligt, framför allt psykiskt.
Men livet är komplicerat. Vad ska man satsa på, bygga sitt liv här eller någon helt annanstans, kanske i Sverige?”
Mariana: ”Ska jag sammanfatta fyra år? Du skojar. Men ok, jag förstår. Vi är alla trötta. Man vänjer sig inte, jag är ingen politisk expert så jag har ingen uppfattning om när det tar slut.
Jag kommer för alltid att minnas den 24 februari 2022. Hur otäckt det var.
Jag vaknade vid sju på morgonen av att en vän i Zaporizjzja ringde: ”Hur kan du sova?! Kriget har brutit ut!” Vi började packa.
Jag var med min familj i en förort till Kiev inte långt från Borodjanka och vi stannade där tills det blev för farligt där, den åttonde mars.
Veckan innan hade jag börjat förbereda, jag förstod att det kunde bli krig, så jag hade börjat packa. Köpte extra mat till katterna och till hundarna. Ingen annan jag kände gjorde som jag, de tyckte att jag överdrev, att pratet om krig var till för att skapa klick. Men jag behöll resväskorna.”
Angelina: ”Jag bor i Uzjhorod, vid gränsen till Slovakien, och arbetar på en taxfreebutik. Jag jobbade den natten, jag glömmer det aldrig för plötsligt vällde det in folk som skulle lämna landet. Så förstod jag att kriget brutit ut.
Lång tid har gått, min pappa är vid fronten – men jag tror att alla som talar om att kriget nog tar slut i år bara säger vad de drömmer om. Ingen vet.
Jag har bott kvar i Uzjhorodu hela tiden, jag jobbar kvar i samma butik. ”
Anastasia: ”Det konstiga var ju att kriget fortsatte, efter den första dagen. När det bröt ut var jag på resa i Bulgarien tillsammans med min pappa, vi såg vad som hänt på nyheterna och stannade kvar utomlands en tid. Vi åkte vidare från Bulgarien, vi var i Sverige också, till en fosterfamilj, jag bodde där i ett halvår. Sedan återvände vi hem – hit, till Kiev.
Det är som om vi gett upp tanken på fred. Nu skrattar jag och mina kompisar ofta högt åt alla allvarliga blickar och nya fredssamtal. Fredsförhandlingar hit och fredsförhandlingar dit. De leder ju aldrig någon vart.”
Vlada: ”Den morgonen vaknade jag av att mamma kom in i mitt rum och sade att Ryssland hade startat kriget. Jag var fjorton då och hade sett fram emot idrotten i skolan, det var mitt favoritämne, men mamma sade att det inte skulle bli någon skola den dagen, och förmodligen inte dagen därpå heller. Så först var jag besviken över det.
I början trodde alla att kriget skulle vara över på ett par veckor, men så blev det ju inte. Vi bodde i en förort inte långt från Butja då. De hörde när Ryssland attackerade Hostomel, flygplatsen precis intill. Vi förstod att vi måste lämna den.
Mycket har fortsatt ungefär som vanligt, men min pappa är vid fronten och jag hoppas verkligen att det blir fred.”
Läs mer:
De förlorade sina hem när ryska drönarna slog ner i kvarteret
Medan vinterveckorna går märks en skiftning – och fler talar öppet
