Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Ebba Matz: ”Färd”
Bror Hjorths hus, Uppsala. Visas t o m 15/3
Rymden är verkligen värdelös. Till största delen tomrum, bara ett par grader över den absoluta nollpunkten. Bilderna av rymden är en annan sak. I allt från sextusenåriga sumeriska stjärnkartor till Chris Foss science fiction-illustrationer är det som att de måttlösa dimensionerna skärper gestaltningsförmågan.
Någonstans mellan dessa hållpunkter kan man också sortera in Ebba Matz. I det lätt krökta rummet på Bror Hjorths hus i Uppsala visas nu hennes ”Färd”. Det första publiken möter är två bord på vilka mjukt rundade, lenslipade glasobjekt och speglar står uppställda. Och ja, det skulle kunna vara en samling trevligt konstglas på Blås och knåda, konsthantverkskollektivet i Stockholm.
Men det är något med hur borden är placerade, hur en inramad vektorgeometrisk rendering av en sfär skymmer glasföremålen ur vissa vinklar och inte minst hur dessa föremål är utplacerade i förhållande till varandra.
Intill står vad som liknar en havererad armillarsfär (en sorts antik modell över solsystemet) där några blå himlakroppar ligger i en hög på botten. Eller är det en klotformad lottotrumma utan vev, öppning och med onumrerade bollar?
Universum som lotteri, med oklara dragningsrutiner?
Det blå återkommer. På ett annat bord står en modell i målad papier maché av vad som liknar någon strikt symmetrisk forntida tempelanläggning ägnad åt observationer av solens och planeternas rörelser. På håll ser det ut som lapis lazuli, den overkligt blå stenen som liknar nedfallen himmel och i tusentals år grävts fram i Afghanistans allra oländigaste bergstrakter för att bli monument över kungar, smycken för drottningar eller ultramarinpigment åt renässanskonstnärer.
Om de här verken på olika plan osäkrar rummet och rymden, gestaltar en serie nya collage dimensionernas kollaps. Medlen är enkla, men utförandet så exakt. Matz har klippt ut och kopierat in bilder av himlakroppar i landskapsvyer, och naturscener syns där man förväntar sig en måne eller en planet. Speglingar och dubbleringar, oväntade vyer och svarta hål.
Geometrin är oklanderlig men tid och rum rämnar. Som i mardrömmen, när allt är tydligt och ingenting stämmer.
Ebba Matz ”Färd” är en tur ut i existensens koordinatsystem, ett försök att förhålla sig till det svårgripbara. Alla rymdprogram har varit estetiskt undermåliga medan bilderna av och om rymden, från Stonehenge till Matz utställning, nästan alltid äger sin egen skönhet.
Det är över trettio år sedan nu som hon slog igenom med en installation på Galerie Aronowitsch som ingen som såg den glömmer. I rummet stod ett antal skira, sköra vita trattar av papper som hämtade från gamla grammofoner. Lika tysta som påträngande, och märkligt lockande. De påminde om det som alla redan då visste, nämligen att i rymden kan ingen höra dig skrika. Men visade också hur konstens sirensång öppnar luckor mot evigheten.
Läs mer om konst på dn.se
