Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”The testament of Ann Lee”
Regi: Mona Fastvold
Manus: Mona Fastvold, Brady Corbet. Med: Amanda Seyfried, Lewis Pullman, Christopher Abbot, Thomasin McKenzie, m fl. Längd 2 tim, 17 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Det är svårt att föreställa sig paret Mona Fastvold och Brady Corbet göra en film om en vanlig dödlig. De är kallade att göra film om de kallade. Vare sig det handlar om en blivande diktator (”The childhood of a leader”), en gudalik megapopstjärna (”Vox Lux”) och en visionär arkitekt (”Brutalisten”). Eller som här, en religiös ledare som betraktades som Jesus återuppstånden av sina följare, trots att hon var en ung kvinna från Manchesters fattigkvarter i mitten på sjuttonhundratalet.
De tre förstnämnda filmerna hade Corbet som regissör och Fastvold som medförfattare. Den här gången är det tvärtom. Men deras dragning till det förhöjda verkar de ha gemensamt: det i bästa mening patetiska och pretentiösa: stora ord, stora dukar, stora tankar.
Det hon gestaltar fantastiskt är just själva kallelsen. Hur gudslängtan presenteras lika självklart som konstnärsdrömmen i en konstnärsbiografi. Redan som liten barnarbetare vid Manchesters vävstolar lyssnar Ann fascinerat på metodisten som predikar utanför stadens katedral. Som tonåring smyger hon iväg till bönemöten där hon får höra att Gud är både man och kvinna, att kvinnor inte bara kan bli predikanter utan Guds utvalda på jorden.
Lees man vill gärna undersöka andra sätt att piska demonerna ur hennes kropp och ordningsmakterna gör vad de kan för att tysta henne
Snart blir hon en ledargestalt för rörelsen, hånfullt kallade för The shaking quakers för att de dansar, sjunger och skriker ut sin längtan efter befrielse tillsammans med sina systrar och bröder. ”The testament of Ann Lee” är ett slags musikal och till en början växer musiken, av Daniel Blumberg (som Oscarbelönades för musiken ”Brutalisten”) och den hypnotiska, bisarra dansen, koreograferad av Celia Rowlson-Halls, fram organiskt ur de orgiastiska bönemötena. Religiösa rejv som kan pågå i flera dygn. Det sker inte ostraffat, förstås. Lees man vill gärna undersöka andra sätt att piska demonerna ur hennes kropp och ordningsmakterna gör vad de kan för att tysta henne.
Amanda Seyfried, med sin måleriska skönhet, sina galna, utstående ögon och sin himmelska stämma, dominerar filmen och kameran älskar att följa henne i sexuell och religiös extas. Förvriden av smärta efter fyra förlorade barn, på svältgränsen i en halmbädd på dårhus med varje muskel i ansiktet riktat mot de himmelska makterna, med vind i håret när hon leder sin lilla trupp över ett stormande Atlanten till Det Nya Landet i väst där var och en är fri att upprätta sin egen kyrka.
Hur man tar emot den här filmen beror nog på om man är extatiker eller inte. Om man blir vild och galen eller bara uttråkad av repetitiv och rytmisk musik. Om man ser något vackert och livsbejakande i febriga väckelsemöten och liv vigda åt Gud eller om man bara tycker det är skrämmande och löjligt.
Länge överbryggar koreografin och William Rexers foto glappet så att alla kan tro, om inte på Gud så på konsten. Men mellan de exalterade scenerna ekar det tomt. Musiken drar alltmer åt ”vanlig” musikal, som inte rimmar med tidsandan. Thomasin McKenzies till en början förtrollande berättarröst blir till allt mer ett malande av historiska skeenden. Det är inte ointressant, ibland till och med komiskt att se dessa älskansvärda galningar grunda en kyrka i New Englands skogar, men kyskhetslöftet lägger sakta sordin på extasen.
En rörelse med kvinnliga predikanter som hävdar pacifism mitt under brinnande revolution saknar förstås inte antagonister. Våldet utifrån är ett ständigt hot, men det blir aldrig personifierat, som i ”Brutalisten”. När Lees man (Christopher Abbott, som spelat samma lite lumpna och passivt aggressiva snygging sedan ”Girls”) försvinner ur bilden, finns det ingen rollfigur kvar som utmanar Ann Lee. Och ingen skådespelare som utmanar Seyfried. Hennes metod för att fördriva demoner är helt enkelt lite väl effektiv.
Se mer. Tre andra filmer med Amanda Seyfried: ”Mamma Mia!” (2008), ”Mank” (2020), ”The housemaid” (2025)
Läs mer: Amanda Seyfried: ”Den extatiska dansen fungerade också som ett substitut för sex”
