Jag hade en dröm för något år sedan. Jag drömde att jag var tillbaka på mitt gamla jobb, som lärare i litteratur. Där stod jag i katedern och blickade ut över föreläsningssalen. Ingen sade något, inte heller jag, tills en student räckte upp handen. Hon undrade vad litteratur var för någonting. Svaret bara slank ur mig: Det Stora Nätverket.
I vaket tillstånd fann jag strax en förklaring till mitt snabba svar i drömmen. Jag hade dagen före själv suttit i bänken och lyssnat på en förträfflig medeltidsföreläsning av min kollega Sofia Lodén, professor i franska, under rubriken ”Nothing will come of nothing”, hämtad från Shakespeares tragedi ”Kung Lear”. ”Ingenting kommer ur ingenting”, så går det till – tänkte jag – i litteraturens stora nätverk, inte bara det medeltida.
En annan professor, Harold Bloom, ställde just Shakespeare i centrum för den västerländska kanon. För mig står Dante där. Hans olovligt älskande Francesca och Paolo, straffade i vinddraget genom Helvetets femte krets, satt en gång i jordelivet och läste tillsammans.
Plötsligt föll boken till golvet, och sedan läste de inte mer den dagen, faktiskt aldrig någonsin, men vad var det för bok som tände dem? Jo, en riddarroman på temat drottning Guineveres och riddar Lancelots kärlekshistoria. De hade modeller i litteraturen: boken – utbrister Francesca – blev vår kopplare! Så fungerar Nätverket: de älskande tar efter andra älskande. Temat kopplas om, som i ett relä, från en profan riddarroman till en gudomlig komedi.
I Goethes roman om ”Den unge Werthers lidanden” beger sig de unga tu till en bal på ett gods. De dansar med varandra. Utanför börjar det åska, atmosfären blir upphettad. Werther och Lotte går fram till ett fönster. Han berättar: ”Ovädret mullrade i fjärran, det svalkande regnet viskade […]. Hon stödde sig på armbågarna, hennes blick svepte över landskapet, höjdes mot himmelen och sedan mot mig, jag såg att hon hade tårar i ögonen, hon lade sin hand i min och sade: – Klopstock!”
Där tänder det till! Lottes och Werthers känslor för varandra kommer inte av ingenting; det är den förromantiske poeten, Klopstock, liksom litet senare skotten James Macphersons ”Ossians sånger”, föremål för parets gemensamma högläsning, som driver den olycklige Werther mot den Lotte han aldrig kan få.
Om jag fick välja en enda dikt ur Det Stora Nätverket, vilken skulle det bli? Varför inte den svenska litteraturens vackraste? Där överlät Goethes samtida Johan Henrik Kellgren ordet till en byst som föreställer den gamle romarskalden Propertius, hopplöst förälskad i sin trolösa Cynthia:
Blekt mit anlete är; men tadlen Konstnären icke,
At han det gjort så blekt: sådan i lifvet jag var.
Rigtigt bildades så den färg som Cynthia gaf mig;
Blodet torrkade bort, kinderne vissnade hän.
Ungdom och helsa och lycka och lugn, alt offrades henne:
Hennes jag lefvande var, hennes i döden jag är.
Lifvet flyktade snart – men ach! när ägde jag lifvet?
Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius til.
Om man kan likna litteraturens nätverk vid en kropp skulle de här åtta raderna formligen klicka av synapser. Länkar länkas till andra länkar.
Dikten är en parafras eller översättning av en italiensk humanistisk latinpoet som i sin tur översatts till danska innan Kellgren tog över stafettpinnen. Där bakom finns naturligtvis Propertius själv, han som kunde föreställa sig själv i fören på Karons båt över floden Styx. Inte ens där, i dödsriket, kunde han glömma sin Cynthia: om hon bara kallade på honom från livets strand skulle han vända om, tillbaka till henne, på ”vägen som ingen har gått”.
Det var argentinaren Jorge Luis Borges, en nätverksman om någon, som upptäckte att just de här raderna från Propertius gav eko i den främsta sonetten i spansk litteratur, författad av barockpoeten Francisco de Quevedo, fjorton rader från andra sidan som glöder vid minnet av hans Lisi.
Lisis förlaga heter Laura, tillbedd på en domän i Nätverket vi kunde kalla Petrarca.net, hymniskt, gråtfärdigt och skuldmedvetet kodad av den italienske 1300-talspoeten Francesco Petrarca. Därmed kom han att sätta agendan för tre seklers europeisk och latinamerikansk lyrik.
Efter hand kom den här diktningens spelregler att skrivas om av en rad kvinnliga poeter, däribland den venetianska Gaspara Stampa och den mexikanska syster Juana de la Cruz. Bägge jämförde de sig med Faethon, Apollons son, han som hade vågat ta över faderns solvagn på en ritt över himlavalvet. Lika oförfärat tog de sig an uppdateringen av Petrarca.net. Inte desto mindre: domänen stod sig stark fram till syster Juanas död 1695.
Tvärs över domänerna rör sig stående figurer. Mest känd av dem alla är den arkaiske Odysseus från ön Ithaka utanför Greklands västkust. Hos Homeros (700-talet) är han en djärv lurifax som med sin list får staden Troja på fall för att strax växla om till sjöfarare på villovägar. Den geniale romarskalden Ovidius tar fasta på hans långa uppehåll hos nymfen Kalypso. De går där på stranden på hennes ö, han berättar för henne om Troja, ritar upp staden och fiendelägren i sanden tills en våg suddar ut alltihop …
Hos Dante förmår Odysseus inte slå sig till ro. Han kommer hem men ger sig av igen, ut på okända farvatten, ett utkast till Faustfiguren men kanske också till kommande seklers europeiska kolonisatörer. James Joyce gör honom till bedragen annonsagent i Dublin den 16 juni 1904 i en roman som, kan man nog säga, gör Nätverket till sitt föremål. Eyvind Johnson behandlar honom sist och slutligen i ett motsägelsefullt ljus, hemvändaren som med eller mot sin vilja får blod på sina händer. Sannerligen, ingen av de här litterära avatarerna, troligen inte ens den homeriska förlagan, kommer ur ingenting.
Det Stora Nätverket har ett fåtal intressanta brytpunkter.
En infaller under vår tideräknings första århundraden med en vacker kulmen år 386, då den trettiotvåårige nordafrikanen Augustinus slår sig ned under ett fikonträd i en trädgård vid sitt hus i Milano och hör en barnaröst från grannhuset som sjunger om och om igen: tolle lege, ”tag och läs”, men nu inte längre i hednaböckerna, typ Vergilius ”Aeneiden”, utan i böckernas bok, Bibeln.
En annan brytpunkt kommer med de romantiker som runt år 1800 pläderar för den poetiska originaliteten. Bägge utmanar eller ifrågasätter de, var och en på sitt sätt, Nätverkets existens.
Augustinus hörde ju till sin epoks kulturradikaler, de kyrkofäder som ville göra allting nytt. Romantikerna trevade å sin sida efter ”en värld i det egna hjärtat” (Mme de Staël) snarare än i Nätverket. Likafullt: litteraturens dot.com stod rycken.
Arvet från Hellas och Rom var trots allt lika viktigt för Augustinus som en gång Egyptens guld för Israels barn på väg mot Det heliga landet. Flitiga kopister i klostrens skriptorier skulle hålla klassikerna vid liv. Romantikerna i sin tur, från Jenakretsen till Mary Shelley, öppnade sina hjärtan för så starka noder i Nätverket som Cervantes och Shakespeare.
Så vad händer med bokkulturen i dag, år 2026, när vi lever med ett virtuellt nätverk som ombesörjer snart sagt all information över klotet? När paddor och telefoner fullständigt dominerar den så kallade uppmärksamhetsekonomin, framför allt hos många yngre?
Mot bakgrund av de brytpunkter som förts på tal här ovan skulle jag vilja rekommendera försiktig optimism. Tvärs igenom kampen om klickar i medierna, sociala och virtuella, läggs nya byggstenar till det gamla fundamentet, även om det kan dröja tills vi får syn på dem.
Jag minns en lektion i svenska på S:t Lars gymnasium i Linköping revoltåret 1968, en tid då åtminstone äldre utgåvor av poesins nätverk låg i stöpsleven. En klasskamrat undrade varför vi måste fortsätta med att läsa Esaisas Tegnérs mossiga paradnummer ”Det eviga”. Jämnt nitton år senare opponerade jag på Horace Engdahls skarpögda romantikavhandling där samma dikt ”bultar på läsarens port… skriven för en gemenskap som ännu inte är till… Det är poesins list mot historiens våld.” Tegnér upprättad!
I helvetet behöver man små skärvor av paradiset
Det Stora Nätverket har sin egen list att uppbåda, mot alla odds, på biblioteken, kultursidorna, bokförlagen, kritikpoddarna, tidskrifterna … Så det är med viss tillförsikt jag lämnar de här funderingarna om bokkulturen därhän. Vilket inte är detsamma som någon rödkindad framstegstro.
Låt mig sluta med en reflektion av den rumänske prosaisten Mircea Cartarescu: ”Perioden som vi lever i nu är den fulaste och vidrigaste och mest skrämmande som jag minns. I dessa tider måste alla, inte bara konstnärerna, göra motstånd genom att inte ge upp. Vi måste fortsätta tro på att världen kan förändras. I tider som vi aldrig trodde att vi skulle behöva uppleva, har litteraturen åter blivit väldigt viktig, eftersom människor behöver något som de kan lita på, som de kan älska på djupet. I helvetet behöver man små skärvor av paradiset, annars kan man inte andas.”
Dante hade förstått precis vad Cartarescu menade: ”Högt bar han pannan och det stolta bröstet,/som om han djupt föraktade Inferno”. Dags alltså, högburna nätverkare, att logga in! Lösenordet? ”Tag och läs”, vad annars?
Texten är ett omarbetat tal som hölls på Litteraturens dag på Dramaten i Stockholm den 4 maj.
Läs fler texter av Anders Cullhed här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
