Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Hiphop
Drake
”Iceman”
(Republic/Universal)
En dag stod det bara där på en hotellparkering i Toronto, ett enormt isblock. Enligt uppgift skulle utgivningsdatumet för världens mest strömmade rappares kommande album finnas infruset någonstans däri. Utrustade med släggor och gasbrännare flockades hängivna beundrare vid konstruktionen, och ungefär ett dygn senare hade ett ihärdigt stan hamrat fram ett datum: 15 maj.
Ispyramiden, som bestod av 3500 kuber, var kronan på verket på Drakes påkostade ”Iceman”-kampanj. Marknadsföringen står i bjärt kontrast till den överraskningstrend som kommer och går bland artister av hans kaliber: både Kendrick Lamars ”GNX” (2024) och Justin Biebers ”Swag” (2025) släpptes från ingenstans.
Torontorapparen valde att göra båda delarna: kampanja stenhårt för ”Iceman” och dessutom släppa två oannonserade album. För den som känner sig manad finns nu 43 låtar, närmare tre timmar, rap att inta. Kanske stämmer spekulationerna om att han vill ta sig ur sitt skivkontrakt, kanske har han så mycket att säga om de senaste årens dramatik att ett album inte räckte till.
Det går tyvärr inte att skriva om Drake utan att också skriva om hans nemesis Kendrick Lamar, och det faktum att ”Iceman” kommer efter vad som kallats decenniets största rapkrig. De senaste åren har Lamar och Drake, i otaliga låtar, kastat såväl lekfulla pikar som mycket explicita anklagelser mot varandra. Enligt de flesta bedömare är det Drakes rykte som tagit värst skada av fejden.
På öppningsspåret rapar Drake om att begrava stridsyxan, men på resten av albumet dyker en rad mer eller mindre subtila dissar mot såväl Lamar (”Dot”), Jay-Z som Asap Rocky upp. Albumets huvudsakliga känsloläge är paranoia och isolering. På souliga ”Make them pay”, och med dramatiska flöjtarrangemang på ”What did I miss”, låter 39-åringen uppriktigt sårad, nedslagen. Samma sårbarhet (ältande?) finns också i textraderna på övriga två album.
Fans och kritiker har i flera år hoppats på den ”gamla” Drakes återkomst, tiotalets Drake som, om och om igen, lyckats kombinera hiphopens rigiditet med sötman i r’n’b utan att trivialisera någondera. Mannen bakom varma, luftiga hitlåtar som ”Passionfruit”, och, för den delen, ”Hotline bling”, ”God’s plan”, ”Controlla”, ”One dance”, ”Work”… Förlåt, jag förlorade mig i Drakes osannolika hitkatalog. Frågan är om han inte kan, eller bara inte vill, tillbaka dit.
Trots sitt omfång rymmer ”Iceman” inte en enda sådan hit. Inte heller de mer kurerade överraskningsalbumen ”Maid of honor” och ”Habibti” har de kvaliteterna, även om det lekfulla ligger närmare till hands där (på spår som ”WNBA” och ”Outside tweaking”).
Fokusalbumet är på det hela taget stelbent och kompakt, men några lyssningar in glimtar det till här och var, som på ”2 hard for the radio”, ”Run to Atlanta” och ”Make them pay”. För den som lyckas tränga längre in i de 43 nya låtarna finns säkert mer att hämta. Men det är nog bara den allra mest hängivna fanskaran, de med gasbrännare och släggor, som orkar.
Bästa spår på ”Iceman”: ”Make them pay”, ”Run to Atlanta”
Bästa spår på ”Maid of honor”: ”Outside tweaking”
Bästa spår på ”Habibti”: ”WNBA”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik.
