Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Tidöpartiernas underläge i opinionen innebär bland annat att det också är högsäsong för kreativa lösningar på regeringsfrågan. Ett av de mer originella förslagen presenterades nyligen av historikern Lars Trägårdh och statsvetaren Johan Wennström (Dagens Industri 23/6). De vill se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, men inte i syfte att utestänga Sverigedemokraterna vilket annars brukar vara det främsta skälet till att söka blocköverskridande samarbeten. Tvärtom menar de att denna regering bör söka stöd hos SD (och eventuellt hos Kristdemokraterna och Liberalerna).
Enligt den citatvänliga motiveringen behövs en ”tillfällig borgfred för fosterlandets väl”. För att ”reda ut de samhällsproblem som har uppstått i migrationens spår” bör regeringspolitiken baseras på vad Trägårdh och Wennström beskriver som en bred nationalistisk samsyn om vikten av invandrares assimilation som förenar dessa fem partiers väljargrupper.
Invändningarna är uppenbara. För det första har denna borgfred i praktiken redan uppnåtts. Socialdemokraterna söker sedan flera år tillbaka inte längre konflikt med Tidöpartierna i någon väsentlig del av migrations- och kriminalpolitiken. Den efterfrågade assimilationspolitiken är redan sjösatt.
För det andra skulle en så bred regeringskoalition med all sannolikhet vara mycket kostsam för de ingående parterna. Erfarenheterna från länder som Tyskland och Österrike, där stora koalitioner varit vanliga, borde avskräcka.
Oavsett valutgång står flera partier inför ideologiska vägval i höst. Moderaternas eftervalsdebatt har i praktiken redan börjat.
För det tredje, och viktigast, vore det förödande att under (ytterligare) åtta år låta ekonomiska reformer stå tillbaka för att i stället låta kulturkrigets skiljelinjer vara vägledande för regeringsbildandet. Borgfred är i denna mening bara en omskrivning för stagnation.
Men Trägårdh och Wennströms argumentation är likväl intressant på ett mer djupgående plan. Oavsett valutgång står flera partier inför ideologiska vägval i höst. Moderaternas eftervalsdebatt har i praktiken redan börjat. Bland annat har Expressens politiska redaktör Patrik Kronqvist argumenterat för att Moderaterna har hamnat alltför nära SD.
Det är dels en fråga om image – att det för väljarna blivit otydligt vad som egentligen skiljer partierna åt. Dels är det en fråga om politikens innehåll, där Tidöregeringens prioritering av migration och kriminalitet skett till priset av en försvagning av den klassiska moderata berättelsen om hur liberala reformer skapar en ständigt bättre framtid.
Det pratas ofta om ett skifte i svensk politik i riktning från liberalism mot konservatism. Färre väljare betecknar sig exempelvis som liberala i dag jämfört med tidigare. Bland unga väljare tycks det finnas en konservativ trend.
Men det är inte bara en förändring i vad väljarna efterfrågar. Skiftet har varit än mer påtagligt på utbudssidan. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet tävlade de flesta partier i att erbjuda varianter av liberal politik. En påtaglig konsekvens var att det blev svårare för Folkpartiet att erbjuda väljarna något unikt.
I dag sker något liknande fast med konservativa förtecken. En majoritet av partierna har förflyttat sig i konservativ riktning inom allt från försvars- till skolpolitik. Och såklart även i frågor som fångar synen på nationen, vilket är den centrala aspekten för Trägårdh och Wennström.
I jämförelsen mellan liberal- och nationalkonservatismen finns nyckeln till hur partiet långsiktigt bör positionera sig gentemot SD.
Moderaternas relation till SD har genom alla olika faser kretsat kring invandringsfrågan. Det var SD:s syn på invandring som länge motiverade avståndstagandet, konkurrensen från SD var en delförklaring till att Moderaterna (och andra partier) lade om sin migrationspolitik, och samsynen i denna fråga låg sedan till grund för Tidösamarbetet.
Men under tiden har Sverigedemokraterna breddats. SD har visserligen aldrig varit ett enfrågeparti, inte heller ett renodlat populistiskt parti, men i dag äger partiet en ideologiskt välgrundad och heltäckande samhällssyn.
Denna är i allt väsentligt konservativ. Partiet har sedan 2011 valt socialkonservativ som ideologisk beteckning, med tillägget att man har en nationalistisk grundsyn. Ett enklare sätt att uttrycka detta vore att kalla sig nationalkonservativ, vilket också är en allt vanligare benämning på SD:s systerpartier i Europa.
Moderaterna är som bekant ett liberalkonservativt parti och har i ett halvt sekel framgångsrikt fogat samman insikter från den liberala och konservativa idéhistorien.
I jämförelsen mellan liberal- och nationalkonservatismen finns nyckeln till hur partiet långsiktigt bör positionera sig gentemot SD. Det finns en överlappande förståelse mellan partierna om exempelvis respekt för äganderätt, värdet av stabila samhälleliga institutioner och om familjen som en naturlig enhet. Men det finns också fundamentala skillnader.
Moderaternas liberalkonservatism kännetecknas av en framtidsoptimism, bejakande av individualism och tilltro till ekonomisk utveckling som alltid kommer att skava mot den nostalgi, betoning av kollektiva identiteter och skepsis inför samhällsförändringar som är nationalkonservatismens kännetecken.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: MP och SD är varandras motpoler – men två saker förenar dem
Andreas Johansson Heinö: Kristersson ger väljarna två alternativ – båda är usla
