En materialistisk filosof går in på en bar … Han sätter sig i det öronbedövande stöket och dricker sin lager medan han känner nikotinet från kvällens första cigg rusa genom kroppen. Det är då det händer. Han överväldigas, kan inte längre värja sig, måste kapitulera. Han tränger sig ut i regnet och låter det strila nedför ansiktet med slutna ögon. ”Jag visste att jag inte var en zombie; jag var en tänkande, kännande människa, och jag kunde inte längre förneka mitt eget medvetande.”
Filosofen var det brittiska stjärnskottet Philip Goff och denna bekännelse återges i hans bok ”Galileos misstag. Till panpsykismens försvar” (2021). Goff tillhör en ny generation av analytiska filosofer för vilka frågor om medvetande, metafysik och mening gått från att vara tabu till högsta mode.
När jag kom till Lund i slutet av 90-talet för att läsa teoretisk filosofi var den första titeln på litteraturlistan Thomas Nagels ”Vad är meningen med alltihop?” Men det var också den sista boken som handlade om livets mening. Sådant flum var mindre intressant. När Goffs nya bok ”Meningen med universum. Argument för ett kosmiskt syfte” (2025) nu kommit ut på svenska, och dessutom på förlaget Fri tanke som menar sig verka ”i upplysningens anda”, då vet vi att de filosofiska kontinentalplattorna håller på att rubbas.
Även naturvetare ställer filosofiska frågor. Nu senast var det Maria Strømme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, som kom ut i en mycket uppmärksammad artikel: medvetande, hävdade hon, kan inte reduceras till materia. Ska vi tolka allt detta som tecken på en allmän förskjutning bort från en materialistisk världsbild? Har materialismen nått vägs ände? Var den bara en idéhistorisk parentes?
Goff har blivit känd som förespråkare för panpsykism – det hetaste man kan hålla på med inom medvetandefilosofin (vilket kanske inte säger så mycket). Teorin innebär att medvetande förstås som en grundläggande beståndsdel eller aspekt av verkligheten, av allt som existerar, snarare än något som uppstår sekundärt ur enbart materiella processer. För att förstå varför någon på allvar skulle hävda det måste vi ta ett steg tillbaka.
Den moderna vetenskapssynen formuleras på 1600-talet av Galileo, och innebär att vetenskapen ska studera de egenskaper i naturen som man kan räkna på: storlek, form, position och rörelse, men bortse från erfarenhetens kvalitativa dimensioner, de sinnliga kvaliteter som vi ständigt varseblir: färger, dofter, smaker, ljud. Dessa kvaliteter sitter inte i tingen själva utan i vår erfarenhet av dem, i själen, och den kan inte vetenskapligt studeras.
Det här matematiserade sättet att förstå den materiella verkligheten visar sig oerhört framgångsrikt. Men efterhand växer en materialistisk världsbild fram ur denna metodologi, enligt vilken allt som finns är materia – vilket Galileo aldrig hävdade. Och då uppstår förstås frågan: Hur ska vi förklara de fenomen som tidigare placerades i själen och som medvetandet i hög grad består av – jordgubbens sötma, havets blåhet, ljudet av den älskades röst? Går det att begripliggöra den typen av medvetna erfarenheter i materiella termer? Det visar sig vara en svårare fråga än någon hade kunnat tro. Faktiskt så svår att många filosofer kommit att förkasta materialismen.
Den vetenskapliga kunskapen om hjärnan har gjort enorma framsteg, men på den avgörande punkten har vi inte rört oss en millimeter: Vi har fortfarande ingen aning om vad medvetandet är eller hur det uppkommer. En tillfällighet? Goff tror inte det. Så länge vi tänker på materien som Galileo gjorde, som något helt fritt från medvetandets subjektiva aspekter – hur det från insidan känns att erfara något – kommer vi att fortsätta gå i cirklar. Därav titeln på hans bok: ”Galileos misstag”.
Hur kan något materiellt orsaka något immateriellt? Vad är det för mysterium vi har att göra med här?
Ett exempel kan illustrera problemet. Låt oss anta att Anna är upp över öronen förälskad. Vi vet att det känns på ett visst sätt att vara i det tillståndet, det är förälskelsens subjektiva aspekt. Anta vidare att några neurovetare samtidigt detaljstuderar hennes hjärna – de observerar den grå massan, de registrerar synapser och elektrokemiska laddningar, de noterar relativa blodflöden och så vidare.
Ingenstans ser de emellertid förälskelsen. Den är ju inte detsamma som de cerebrala processerna som pågår. Spontant tänker vi kanske att de materiella processerna i hjärnan måste ge upphov till den subjektiva erfarenheten. Men hur kan något materiellt orsaka något immateriellt? Vad är det för mysterium vi har att göra med här? Inom medvetandefilosofin talar man sedan slutet av 90-talet i det här sammanhanget om ”det svåra problemet”.
Det är i ljuset av det här som man ska förstå Strømmes artikel ”Universal consciousness as a foundational field”. Hon är inte panpsykist men hon försöker liksom Goff ta sig ur den galileiska tvångströjan. För henne är det universella medvetandet till och med primärt i förhållande till materien – den uppstår ur medvetandet.
Det mest intressanta med Strømmes artikel är inte de naturvetenskapliga resonemangen. De har fått kritik för att vara både ”pseudovetenskap” och ”dålig fysik” från företrädare för Institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet, som offentligt tagit avstånd. Snarare bör artikeln ses som ett inlägg i en levande debatt som försöker handskas med ett mycket svårt problem. Är argumentet övertygande? Nej, inte direkt, det är en första skiss. Är det nytt? Nej, att koppla samman kvantfysik med medvetandefilosofi har varit en paradgren sedan kvantfysikens genombrott, vilket Strømme är väl medveten om. Är det vetenskap? Det beror på vad man menar, och här kunde Strømme själv varit tydligare.
”Jag tror på matematik- och fysikverktyg”, säger hon i P1:s Söndagsintervju, ”för de har genom hela historien visat sig användbara.” Javisst, men om Goff har rätt om Galileo kommer de inte att räcka i det här fallet. Problemet är inte det spekulativa. Problemet är att spekulationen kräver filosofiska premisser som fysiken i sig själv inte levererar. Men i artikeln är Strømme ändå tydlig med att hon lånar både från ”fysik, metafysik och filosofi”. Vi brukar kalla det tvärvetenskaplighet – vad är problemet?
Det är hursomhelst en delikat ironi som inte kan få passera obemärkt att en professor i materialvetenskap råkar i blåsväder för att ha förkastat – materialismen.
Har materialismen nått vägs ände? Var den bara en idéhistorisk parentes?
Goff och Strømme pekar båda på att medvetandet inte blir begripligt inom en strikt materialism. Men spelar det någon större roll? Vad blir konsekvenserna av att ändra världsbild i den riktning de föreslår?
Strømme ser ”djupgående etiska och samhälleliga implikationer” som hon kort nämner. Om det hade varit en studentuppsats hade jag skrivit i marginalen: ”Påstå inte bara! Utveckla resonemanget!” Men det är ändå fint, kanske till och med modigt av en nanoteknikprofessor att skriva sådär. Goff utvecklar resonemanget på liknande sätt och går längre i riktning mot mystiken. Men det är väl tunt, som om en medvetandefilosof börjat frilansa som andlig vägledare. Styrkan ligger i stället i argumentet för en panpsykistisk vändning.
”Det tar tid för kulturen att komma ifatt evidensen”, konstaterar Goff. Och evidensen pekar i en och samma riktning: materialismen som världsbild är på väg att förlora sitt grepp. Så långt är vi överens. Frågan som återstår är vart vi som kultur är på väg i stället.
Läs mer:
Andreas Nordlander: Män borde tänka mindre på romarriket och mer på medeltiden
Andreas Nordlander: Kan stor konst skapas i ett sekulariserat samhälle?
