Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I sin kritik av David Thurfjells ”Anspråkstagen” diskuterar Farshid Jalalvand den påstådda epidemi av psykisk ohälsa som drabbat ungdomar sedan tvåtusentalets början. Men finns verkligen en sådan epidemi?
I rapporten ”Skolbarns hälsovanor”, som ofta åberopas i sammanhanget, syns absolut en ökning av självskattade hälsobesvär sedan 1985. Men samma rapport visar att ungdomars självskattade livstillfredsställelse har rankats stabilt högt. Internationella analyser av samma enkät visar samma mönster: fler rapporterade besvär, men oförändrat välbefinnande. Det finns en märklig diskrepans i detta.
Jalalvand påpekar att Thurfjell blandar samman existentiellt grubblande och psykisk ohälsa. Samma problem finns i själva begreppet ”psykisk ohälsa”, ett käckt nyord som samtidigt lyckas förminska allvaret i psykisk sjukdom och medikalisera normalt lidande. Jag kan inte sjukskriva någon för ohälsa. Och negativa känslor är inte per definition ohälsosamma.
Ser man till hårda utfallsmått som självmord och självskada blir bilden annorlunda. Suicid bland tonåringar har varit relativt stabilt över tidsperioden. Sjukhusvård för ”avsiktlig självdestruktiv handling” svajar kraftigt, men ligger under de högsta mätvärdena från 2005. Självmord i hela befolkningen har successivt minskat.
Antalet psykiatriska diagnoser och antidepressiv behandling har däremot ökat kraftigt. Men att tolka ökad diagnostik som ökad förekomst är ett vanligt epidemiologiskt feltänk. Ökningen kan också spegla ändrad diagnospraxis, behandlingsriktlinjer eller förändrad tillgång till vård. Om detta är entydigt positivt är en annan fråga.
Visst finns det vissa tecken på att psykisk ohälsa har ökat något, men knappast lavinartat
Under samma tidsperiod har också hela vårt sätt att tala om psykiskt lidande ändrats. Att öppet tala om depression och ångest – som Jalalvand gör förtjänstfullt – har alltför länge varit skambelagt.
Var verkligen bara 10 procent av alla ungdomar ibland ”irriterade eller på dåligt humör” anno 1985? Och vore detta nödvändigtvis ett tecken på hälsa? Visst finns det vissa tecken på att psykisk ohälsa har ökat något, men knappast lavinartat, och frågan är vad det egentligen betyder. Statistik mäter ändå inte bara lidande, utan också samhällets sätt att upptäcka och benämna det.
Läs mer:
Farshid Jalalvand: David Thurfjell misslyckas med att finna en mening med livet
Recension av David Thurfjells ”Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten”
