Ryan Gosling drattar på ända i ”Bolibompa”-aktig science fiction

Den bästsäljande författaren Andy Weir gillar att klämma in sina hjältar mellan en sten och en hård plats. I ”The martian” lämnas en forskare ensam på Mars när resten av besättningen ger sig av. I filmatiseringen från 2015 såg vi Matt Damon som en astronauternas Oppfinnar-Jocke lösa en massa kniviga problem och besegra elementen för att slutligen, mot alla odds, komma tillbaka till Jorden.

I ”Project Hail Mary” höjer Weir insatserna. Nu handlar det om Ryland Grace som inte ska rädda sig själv utan hela mänskligheten. Han är visserligen bara en vanlig NO-lärare på mellanstadiet, men också en fena på molekylär biologi, vilket gör att han engageras av NASA som upptäckt att solen håller på att slockna. Små dödliga rymdceller, kallade astrofager, tuggar i sig stjärnor i hela universum och undergången är nära. Om nu inte Grace och hans två astronautkollegor på rymdskeppet Hail Mary kan ändra på den saken.

När Grace vaknar upp ur sin kryosömn har de andra dött. Han är drygt 11 ljusår från hemmaplan, har tappat minnet och tvingas fullfölja uppdraget på egen hand. Stjärnan Ryan Gosling gör sin skeppsbrutne lärare till en ”skön” grabb som inleder sitt eremitliv med att dricka vodka, dra på sig en rolig hatt och dratta på ändan. Knasigt. Tossigt. Men Grace känns aldrig riktigt solo eftersom Gosling flirtar maniskt med oss i publiken, ivrigt påhejad av manus och regi som tar publikfriandets diskutabla konst till nya höjder.

Snart får denna Robinson Kruse sin alldeles egen Fredag, i form av en stenvarelse utan ansikte…

Snart får denna Robinson Crusoe sin alldeles egen Fredag, i form av en stenvarelse utan ansikte som dockar sitt gigantiska rymdskepp med Graces mindre, och som också vill ta kål på astrofagerna. De samarbetar, skojar och har det mysigt tillsammans. Om ”Project Hail Mary” hade sina få vuxna ögonblick stunder innan dess (tyska Sandra Hüller är alltid bra, här som NASA-boss) ligger filmen nu klart närmare Bolibompa än, säg, Christopher Nolans hjärnskrynklande rymdgåta ”Interstellar”. Mer Jar Jar Binks än Isaac Asimov.

Båda adaptionerna av Weirs verk har manus av Drew Goddard men där den fullt sevärda ”The martian” (där vetenskapen, inte tramset, spelade huvudrollen) regisserades av Ridley ”Alien” Scott, har ”Project Hail Mary” iscensatts av regiduon Phil Lord och Christopher Miller. Två regissörer som är mest kända för att ha begåvat historien med ”Det regnar köttbullar” och ”Lego–filmen”.

Vilket förklarar den krypande misstanke som kommer över mig under visningens gång, att jag ovetandes hamnat framför en barnfilm. Men nej, snarare är det väl ytterligare ett exempel på den amerikanska blockbusterns infantilisering. Stor budget, liten hjärna.

De spektakulära scenerierna imponerar i alla fall och rymdsagans tro på mänskligheten ter sig gulligt utopisk. Precis som i ”The martian” går jordens forskare och ledare nämligen samman för att lösa rymdproblemen: en global optimism som inte kändes helt barock för tio år sedan, men som i dag ter sig som ren science fiction.

Se mer: Bättre bruk av Ryan Gosling i: ”Blue Valentine” (2010), ”Drive” (2011), ”La la land” (2016).

Fler film- och tv-recensioner i DN