Fettisdagen. I andra delar av världen arrangeras hela karnevaler i dess namn. Här äter vi fettisdagsbullar, eller semlor. Den avhållsamma fasta som gräddbollarna ska följas av är sedan länge ignorerad, liksom påbudet att begränsa semmelätandet till just denna dag. Redan i början av januari ringlar sig köerna långa utanför konditorierna. Få fenomen brukar göra mig muntrare än denna vällustens hyllningsritual. Men i år är något annorlunda. Jag är inte sugen.
Jag har alltid varit fet. Föddes som en koloss på nästan sex kilo. En gargantuansk uppenbarelse som, på grund av någon form av andningsproblematik, placerades bland miniatyrerna på neonatalen. En Gulliver bland Lilleputtar.
I skolan sorterades jag snabbt ut som fläskberg och tillägnades följdriktigt den där ramsan.
Anna Panna stekte fläsk 1976
Fläsket brändes
Anna skämdes
Klockan slog
Anna dog
Nog är det en märklig poesi i de där raderna. Något närmast haikuskt. Eller profetiskt för den delen. För förr eller senare ska jag dö. Om det kommer att ha med hjärtan och kärl att göra eller ej står ännu skrivet i stjärnorna. Men helt otänkbart är det inte. Kanske är det därför jag sedan en tid tillbaka, i likhet med allt från gemene medelklasstjockis till en redan avmagrad Hollywoodparnass, tar aptithämmande sprutor.
Ungefär samtidigt som jag började injicera trillade jag som av en händelse över Stephen Kings roman ”Thinner” eller ”Förbannelse” på svenska, skriven under pseudonymen Richard Bachman och utgiven 1984. En bok som kanske främst utmärkt sig för en högst tvivelaktig skildring av romer – som i det engelska originalet av någon outgrundlig anledning pratar en svensk rotvälska och inte romani – och en lika tvivelaktig filmatisering i regi av Tom Holland, 1996.
Den handlar om William Halleck, en medelålders och i alla hänseenden välmående advokat som efter att oavsiktligt ha kört ihjäl en romsk kvinna beläggs med en förbannelse som gör att han ovillkorligen rasar i vikt. Eller som baksidestexten sammanfattar det: ”Billy vet att han måste betala. Med sin kropp. Och sin själ. Kilo för kilo är han på väg till helvetet…”. Det är en roman som, för den som känner sin King, föga överraskande frossar i äckel.
Men det som utgör måleriska mardrömsscener där utmärglade kroppar förses med ”groteskt framträdande käkben och buktande ögonbrynsbågar” finner i sprutornas tid sin direkta motsvarighet i valfri röda mattan-defilering. Att ”halslinningarna på deras klänningar halkade omkring på de utskjutande nyckelbenen och blottade djupa hålor runt skulderbladen” framstår i dag snarare som en enkel observation än en ”motbjudande parodi på utmanande klädsel”.
I takt med att revbenen sticker ut alltmer på stackars Billy Halleck ser jag min egen kropp, liksom bildflödena i mina sociala medier, dräneras på kroppsmassa. Det är onekligen något spöklikt över hur tjockis efter tjockis upplöses i tomma intet. Där King framställer avmagringen som en helvetesresa är det verkligt skrämmande att jag och mina medsystrar frivilligt låter oss begränsas.
Med en kvinna i huvudrollen hade Kings berättelse varit en helt annan. Kvinnor ska vilja gå ned i vikt. Deras skam över det där extra fikabrödet till kaffet, eller semmelbullen för den delen, är något förgivettaget. En begränsning och självkontroll som i sina mörkaste skepnader tar formen av Anorexia Nervosa, den dödligaste av psykiatriska sjukdomar. Lika farlig och lockande som den romancehjältinna namnet klingar som.
Även om Halleck i bästa fall kan beskrivas som en antihjälte är han – åtminstone innan förbannelsen sätter full fräs – en fet antihjälte. Att hitta feta kroppar som tillåts inta huvudrollen eller – gud förbjude – beskrivs som åtråvärda i litteraturen, är en utmaning. För att inte tala om i film, dans eller teater.
Man får vackert vända sig till bildkonsten och göra en tidsresa tillbaka till barocken eller frammana en förhistorisk Venusskulptur för att inte fastna i självhat. Uppväxtens läsning kantas istället av vedervärdiga tjockisar som hos en Roald Dahl eller trans- (och) fettfobiker som JK Rowling.
Vilka anledningar kan en människa rimligtvis åberopa för att förbehålla sig rätten att förbli fet när aptiten så lätt kan trollas bort?
Fetma klassas som en sjukdom. För att det gängse mätbarhetsmåttet BMI ska klassa mig som något annat ska ytterligare 10 kilo försvinna. 30 kilo inalles. Det är en massa jag med tiden kommit att relatera till som en person. Visserligen en mindre sådan. Ett barn. Någon gladlynt. För hur det än är med hälsoundersökningarnas käcka budskap om lägre blodsocker, blodfetter och annat som jag tidigare – bortsett från blodbiten – med glädje stoppade i mig, så kvarstår faktum: jag saknar den där personen.
Inte för att hon skulle vara så svår att få tillbaka. Och ser man till statistiken är sannolikheten för det stor. Sprutorna med sin aptitminskande funktion är visserligen relativt nya på marknaden och tillräckligt många har inte hunnit sluta ta dem. Om de någonsin kommer att göra det. Själv är jag snart av nöden tvungen. Månadskostnaden motsvarar den för en mindre frilanslokal på Södermalm. Så en klassfråga är den allt. Rätten till den smala lyckan.
Självklart är den reducerade kroppen också förknippad med en lättnad, i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Jag vill trots allt leva.
Men kostnaden kan inte enbart definieras till det monetära eller diffusa avföringsrelaterade biverkningar. Eller ens de senast rapporterade fallen av synförlust. Den är existentiell. Ett bidrag till ett strömlinjeformat samhälle där det som sticker ut – eller snarare väller ut – frångår det kontrollerade och blir alltmer stigmatiserat. Ett samhälle där det avvikande inte längre bereds sitt krav på utrymme. Vilka anledningar kan en människa rimligtvis åberopa för att förbehålla sig rätten att förbli fet när aptiten så lätt kan trollas bort?
Men det är just det. Att vi ger upp vår lust. Vår aptit. Vår glädje. Och vad är det vi ersätter den där massan av alla dessa kroppar med? En lika falsk som individualistisk idé om kontroll, ett tunnelseende där vi inte kommer längre än till våra egna magrutor.
Just kring lusten och dess relation till mat, kropp och sex kretsar Maria Maunsbachs roman ”En magisk man” som utkom ut i höstas. En lika ironisk som vemodig parallelläsning till ”Thinner” där allt som är vackert med att vi välsignats med kroppar lyfts till lyriska dimensioner. Här manifesteras lusten i berättarjagets kärlek till flyttgubben och tidigare MMA-fajtern Mikael. Tydligt redan från början är att vägen till hans hjärta går via magen. Ingen aptithämmare i världen kan hejda snålvattnet från att rinna till i Maunsbachs närmast barocka skildringar av de festmåltider hon tillreder.
Maria Maunsbach tar mig märkvärdigt nog tillbaka till min egen Anna Panna-urscen. ”Jag tänkte på kotlettens fettkappa, hur den dröp när jag stekte ner den; exakt så kände jag mig. Som fett som smälter i en stekpanna. Det onyttiga, dekadenta – för somliga äckliga – men platsen där smaken sitter. Jag lärde mig när jag var liten att man inte ska skära bort fettet. Man ska inte skära bort det äckliga, man ska frossa i det, man ska tillåta sig att bita tag och slita loss. För vad är annars poängen? Man blir till föda och inte till njutning, och att frivilligt avsäga sig njutning är som att avsäga sig livet”.
Att överge min egen inre och yttre Fläsk-Fia fyller mig med lika mycket sorg som skam. Men jag vet mycket väl att jag inte både kan ha kakan och äta den. Bortsett från att jag faktiskt inte längre har lust att äta den. Jag är mätt och jag vet inte längre vem jag är.
Så ät den där fettisdagsbullen med andakt. Jag hoppas verkligen att den smakar.
Läs fler av Anna Håkanssons texter här.
