Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad tänkte Magdalena Andersson när hon hörde om Donya och Darya? Systrarna som just hade påbörjat sjuksköterskeutbildningen när de utvisades till Iran.
Tänkte Andersson – när hon läste om alla dessa tonåringar och unga vuxna som som kastas ut ur landet medan deras föräldrar och småsyskon får stanna – på sin egen familj? På vad det skulle ha inneburit om hennes egna barn hade tvingats lämna Sverige när de fyllt 18? Påmindes hon om att unga vuxna tillhör familjen, trots att de blivit myndiga? Eller var oppositionsledarens hjärna så ockuperad av valstrategier inför 13 september att inte minsta stråk av empati lyckades tränga sig in?
Hur det än var med den saken, vad Magdalena Andersson än tänkte och kände, så måste strategispåret ha vunnit med hästlängder. Varför skulle det annars ha krävts uppror bland socialdemokratiska gräsrötter och kommunalpolitiker, kritik från Aftonbladets ledarsida och hård press från övriga oppositionspartier, för att Andersson till slut skulle ompröva partiets linje?
Plötsligt hördes inte ett ljud om den ”integrationsskuld” som Socialdemokraterna alldeles nyss ansåg att 18-åringar med studentdrömmar skulle betala, nu hette det i stället att situationen för de drabbade familjerna ”givetvis är orimlig”. Trots att remissinstanser hade varnat för exakt dessa följder när Anderssons parti ställde sig bakom Tidöregeringens migrationspolitik.
Plötsligt hördes inte ett ljud om den ”integrationsskuld” som Socialdemokraterna alldeles nyss ansåg att 18-åringar med studentdrömmar skulle betala, nu hette det i stället att situationen för de drabbade familjerna ”givetvis är orimlig”.
Socialdemokraternas skräck att framstå som ”soft on migration” (för att prata socialdemokratiska) var så stor att man – innan kritikstormen fick partiet att backa – inte tvekade att splittra familjer och skicka ensamma ungdomar till okända öden i länder de knappt minns något av.
Partiledningen tycks övertygad om att valet bara kan vinnas om Tidöpartierna berövas varje möjlighet att utmåla Socialdemokraterna som flyktingkramare, och man stödjer sig på opinionsmätningar. Mätningar som visar att en majoritet anser att Sverige har tagit emot för många asylsökande. Men tolkar man mätningarna rätt? Och varför så dåligt självförtroende?
Socialdemokraterna kan knappast beskrivas som ett invandrarvänligt parti, historien visar hur hårda nyporna kan bli när jobb och välfärd ska värnas.
Men att minska asylinvandringen är inte detsamma som att splittra familjer och kasta ut tonåringar som bott nästan hela sina liv i Sverige. Inte konstigt att många står frågande i dag: hur kunde tonårsutvisningarna vara socialdemokratisk politik?
För vad är egentligen en politiker? En meteorolog med fingret i luften som avgör vart vinden blåser? Eller en visionär, en ledare med en politisk idé, som tar ut en riktning och argumenterar för att väljarna ska följa efter?
Ledande politiker har stor makt, många har lång erfarenhet och djupa kunskaper. Ändå tycks det saknas tilltro till den egna förmågan att driva frågor de brinner för. De verkar inte inse att de själva är medskapare av folkviljan.
Enligt Henrik Ekengren Oscarsson, valforskare och professor i statsvetenskap, gör politiska partier ett stort misstag; de inser inte hur ambivalenta många väljare är, hur lätt det faktiskt kan vara att vända opinioner om argumentationen är god och övertygande. I stället opererar politiker ofta efter idén att det finns en allmän opinion därute, som är oberoende av vad politikerna själva tar sig för. Man tycks helt enkelt inte förstå sin egen latenta makt över människors tankar.
Man tycks helt enkelt inte förstå sin egen latenta makt över människors tankar.
Hur kommer det sig att dagens politiker tror mer på opinionsmätningar än på sina egna idéer? Därför att den politiska kulturen har förändrats, säger Henrik Ekengren Oscarsson. Tidigare gick idéerna från toppen till botten, och opinionsmätningarna stod inte som spön i backen. Det fanns en större respekt för samhällets auktoriteter, som lärare, präster och politiker, och med det följde att politiska partier hade ett större mått av självförtroende. Man trodde på sin förmåga att utforma egen politik och påverka väljarna.
Som Socialdemokraternas medelväg i kärnkraftsomröstningen 1980. Linje 2 förespråkade ”avveckling med förnuft”, en abrovink som mötte mycket kritik men som visade sig vara ett vinnande koncept.
Trots de fallna auktoriteterna har socialdemokrater, även i modern tid, visat att de kan få majoriteten att byta fot, dessutom i rekordfart. Se bara hur snabbt opinionen var med på noterna i Nato-frågan.
Så varför tror sig inte Magdalena Andersson kunna skapa opinion i migrationsfrågan? Varför har hon inte mejslat fram en egen, mer balanserad och human politik i stället för att svansa efter ärkefienden Sverigedemokraterna?
Är det självförtroendet som saknas, trots tidigare framgångar? Eller handlar det om bristande empati?
Kanske ska bilden på Magdalena Andersson som nybliven mamma, som hon nu väljer att dela med sig av, ses i ljuset av tonårsutvisningarna. Budskapet handlade visserligen om personalbrist i förlossningsvården, men efter kritikstormen mot hjärtlösa tonårsutvisningar var det nog ingen nackdel att fotot på en ung nybliven mamma med sin förstfödda andades kärlek, omsorg och värme.
Läs mer:
Anna Hedenmo är ny kolumnist i Dagens Nyheter
Anna Hedenmo: När jag såg Åkessons iskalla leende fick jag nog
