Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min dotters gudfar heter Gratschev i efternamn. Hans föräldrar växte upp på Karelska näset, men själv hade han aldrig satt sin fot där. Inte förrän vi reste till byn Kangaspelto utanför Viborg en försommardag i början av 2010-talet.
År 1944 evakuerade Finland 400 000 kareler från Karelska näset, undan det ryska storanfallet. Området blev en del av Sovjetunionen. Karelerna fick aldrig återvända hem.
Min vän och jag tog tåget Helsingfors–Viborg. Väl framme hittade vi en frilansande taxichaufför som körde ut oss till ett övervuxet fält där hans mammas by ska ha legat.
Ingenting fanns kvar, förutom några syrenbuskar. De vittnade om att här hade det stått en syrenberså, och därmed troligen ett hus. Koordinaterna stämde för hans mammas hus i Kangaspelto.
Riddarfjärilarna flög. Fågelsången stod som en mur omkring oss. Min vän var lycklig.
Jag tänkte på honom när jag läste om att sudettyskarna för första gången höll sin årliga pingstträff i Tjeckien. År 1945 drevs tre miljoner tyskar ut från Böhmen och Mähren i dåvarande Tjeckoslovakien. De straffades för vad Tyskland hade gjort under andra världskriget. Många av dem hade stött nazisterna, dock inte alla. Det spelade ingen roll – samtliga fördrevs.
”Tyskarna kom dit. Det hela avlöpte fredligt. Stor upphaussning. Ingen stor dramatik.”
I år träffades alltså sudettyska riksorganisationen i den tjeckiska staden Brno (Brünn på tyska). Inför mötet hade nationalistpartiet SPD hållit demonstrationer mot tyskarnas ankomst. Parlamentet i Prag antog en protestresolution.
Allt var upplagt för en polariserande debatt. Resultatet? Tyskarna kom till Brno. Några tusen demonstrerade mot deras möte. Det hela avlöpte fredligt. Efteråt åkte Bayerns ministerpresident Markus Söder (som ingick i sudettyska delegationen) till Prag för att träffa Tjeckiens president.
Stor upphaussning. Ingen stor dramatik.
Till saken hör att sudettyskarna inte besökte staden på eget initiativ. De hade bjudits in av staden och evenemanget Meeting Brno. Det säger något om tjeckerna, men också något om sudettyskarna. År 2015 gav deras organisation upp alla krav på att få tillbaka förlorad egendom.
I Tjeckien hann beslutsfattarna ändå bli nervösa. Premiärminister Andrej Babis sade först att sudettyskarnas möte inte var något som regeringen behövde kommentera. Sedan blev han ängslig och tillade för säkerhets skull att det var ”olyckligt”.
Populister lever ofta länge på att de får utrymme gratis. Man anpassar sig till dem för säkerhets skull. Men det gjorde inte det tjeckiska civilsamhället i Brno.
Tysklands relation till Centraleuropa är lång och komplicerad. Polacker, tjecker och slovaker har inte glömt vad den tyska ockupationsmakten gjorde under andra världskriget. Samtidigt är Tysklands Europas största ekonomi, en historisk och geografisk granne, ett land man vinner på att upprätthålla goda kontakter till.
Därför kunde Tyskland så snabbt bygga fungerande relationer till sina grannar efter andra världskriget. Det var ett land man frivilligt ville närma sig.
Ryssland anser att man som segrare i andra världskriget inte behöver lära sig något. Det har lett landet ned i en avgrund.
Vänskap går inte att kräva. Den måste förtjänas. Eftersom Kreml vägrar inse detta har man målat in sig i ett hörn. Den enda som kan ändra på den situationen är Ryssland självt.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: Sårat Polen kan inte glömma tyska oförrätter
Michael Winiarski: Polskt krav på tyskt krigsskadestånd handlar om inrikespolitik
