Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den franske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon påminner mig om min ungdoms alla vänstergalningar, och det är säkert därför han provocerat mig så mycket. Precis som många andra i min europeiska generation började Mélenchon sin politiska bana på den yttersta vänsterkanten – han var trotskist – men det verkar inte besvära honom det minsta. Dessa självsäkra gamla revolutionärer, som glorifierar sin tid i avgrundsvänstern och uppträder som om de fortfarande vet bäst och mest om allting, gör mig så trött och förbannad. Lite självrannsakan och en skvätt ödmjukhet skulle inte skada.
Men Mélenchon pudlar inte. Med obrutet självförtroende lämnade han trotskisterna i slutet av 70-talet och gick med i franska socialistpartiet, där han under flera decennier hörde till partiets vänsterflygel. Han avskyr förstås EU, vilket bidrog till att han bröt med socialisterna och så småningom bildade en egen så kallad rörelse. Den går under namnet La France Insoumise, Det okuvade Frankrike, men det är han själv som bestämmer det mesta.
Som ledare för LFI har Mélenchon haft stora framgångar och han var till exempel nära att gå till avgörande omgång i presidentvalet 2022. I de nyligen avslutade franska lokalvalen lyckades LFI:s företrädare inte väljas till borgmästare i någon riktigt stor fransk stad, men som helhet gick partiet framåt. Och nu spänner Mélenchon musklerna inför nästa års presidentval.
Dessa självsäkra gamla revolutionärer, som uppträder som om de fortfarande vet bäst och mest om allting, gör mig så trött och förbannad.
En riktigt obehaglig sida är hans antisemitism. Mélenchon förnekar naturligtvis att han sprider judehat, men den som kan sin europeiska historia begriper vad han sysslar med. ”Åh, förlåt”, log han med ett snett leende under ett kritiserat framträdande i Lyon i februari, ”jag skulle förstås ha sagt Epstiiin”, förklarade han och åhörarna skrattade. Mélenchons inledande uttal av den amerikanske pedofilens namn – ”Epsteeeein” – var självklart helt medvetet. Han blinkar åt gamla antisemitiska vanföreställningar om judar och den globala kapitalismen och vet precis vad han gör. Sådant går hem i vissa vänsterkretsar.
Talet i Lyon ledde lyckligtvis till starka reaktioner. Socialistpartiet fördömde uttalandet och anser att Mélenchon ägnar sig åt ”oacceptabel antisemitism”. Vänsterpolitikern Raphaël Glucksmann kallar honom för ”vår tids Jean-Marie Le Pen”, och det är en bra liknelse. Det rasistiska, högerextrema partiet Nationella frontens grundare gav sig ofta på franska judar genom att förvränga deras namn. Ett särskilt vidrigt exempel är när Le Pen anspelade på ordet ugn – four på franska – och kallade Michel Durafour, minister i flera franska regeringar, för ”Durafour crématoire”. För detta dömdes han för hatbrott.
Les extrêmes se touchent – ytterligheterna möts – heter det som bekant på franska, vilket är ett träffande uttryck. Trots Marine Le Pens försök att tvätta bort sin pappas rasism dyker nynazister ständigt upp i kretsarna kring hennes ombildade parti Nationell samling. Och från vänsterkanten eldar Mélenchon på antisemitismen ytterligare.
Under senare år har antalet attacker mot enskilda franska judar ökat kraftigt. Enligt en aktuell rapport från franska inrikesdepartementet noterades 1 320 händelser förra året, vilket är en minskning jämfört med 2024, men fortfarande en hisnande hög siffra. Krigen i Mellanöstern driver på antisemitismen och Rådet för judiska institutioner i Frankrike, Crif, skriver att det finns referenser till Palestina bakom en tredjedel av utfallen mot franska judar förra året. Både nynazister (74 dokumenterade fall) och islamister (45) låg bakom sådana attacker. De vill inte begripa att enskilda franska judar inte har ansvar för den israeliska regeringens politik.
Mélenchon förnekar naturligtvis att han sprider judehat, men den som kan sin europeiska historia begriper vad han sysslar med.
Läget i Frankrike är alltså alarmerande, men inte unikt. Den senaste tiden angrepp på synagogorna i nederländska Rotterdam och belgiska Liège samt attackerna på de brittiska ambulanserna, som drivs av judiska frivilligorganisationer, visar hur allvarlig utvecklingen är. Antisemitismen förgiftar Europa och den franske vänsterledaren driver på.
Mélenchon hävdar att han har bett om ursäkt för sina senaste utfall, men det har han inte alls. Han har sagt sig vara ”ledsen” för att han ”av misstag” gjorde sig lustig över uttalet av Raphaël Glucksmanns namn, men det är inte detsamma som att erkänna sitt ansvar för något förkastligt. Och det där känner jag också igen från 70-talets bokstavsvänster.
Någon enstaka gång kunde den tidens kommunister erkänna att Lenin, Stalin eller Mao hade gjort ”misstag” – men aldrig att de kommunistiska diktatorernas övergrepp låg helt i linje med en ideologi som leder käpprätt åt helvete.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Sveket mot Ukraina innebär en existentiell kris för EU
DN:s ledarredaktion: Regeringen verkar ha ungefär lika bra koll som Donald Trump
