Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Tv-serie
”Lucky”
Serieskapare: Jonathan Tropper, Cassie Pappas
Regi: Jonathan van Tulleken
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Annette Bening, Timothy Olyphant, Aunjanue Ellis-Taylor m fl. 7 x 50 min. Språk: Engelska. Premiär på Apple Tv 15/7.
Det är inte alldeles lätt att älska Lucky trots att hon just blivit blåst på tio miljoner stulna dollar av sin pojkvän och jagas genom Nevadas öknar av både FBI och iskalla gangsters. Platinablonderad, utmärglad och snabbtänkt flyger hon fram över långtradartak, bryter sig ut ur bakluckor och manipulerar alla hon möter. Det är inte att hon tänder eld på förföljare och utnyttjar folks välvilja per automatik som gör att man tvekar. Det är Anya Taylor-Joy som gjort henne så overklig och onåbar.
Man kan tänka att det ligger i karaktärens psykologi. Lucky, får vi se i tillbakablickar till hennes barndom (serien bygger på en roman av Marissa Stapley), är uppfostrad av sin far, en karismatisk tjuv och bedragare som format henne till sin avbild. Framför allt har han lärt henne att aldrig lita på någon annan än honom, och han sitter i fängelse. Hon är helt enkelt programmerad till att aldrig visa sin sanna natur.
Att hon blir grundlurad av pojkvännen ger också det hela en rivstart. Man behöver inte vakna övergiven på ett hotellrum med FBI i hälarna för att veta hur det känns. Vare man lagt sitt liv i någons händer eller bara blottat sig i en pinsam men sårbar sextransaktion, som huvudpersonen i ”Maximum pleasure guaranteed” (också Apple TV).
Den suggestiva vinjettlåten av Fiona Apple gör i alla fall poesi av Luckys dilemma. Pappan har gett henne vapen som få flickor någonsin lär sig använda. Hon vill lämna hans värld av ständiga faror och ständiga svek, men kan hon avstå från kontrollen de ger henne?
Anya Taylor-Joy avstår ingen kontroll. Med sin ständigt halvöppna mun och påtända blick, sitt medvetna sätt att mitt i flykten inta eleganta poser får man intryck av att hon och fotografen använder filminspelningen till att bygga upp en portofolio. Det blir blixtsnabba serier av stillbilder snarare än film. Poserat har Taylor-Joy alltid gjort, åtminstone sedan det stora genombrottet i schackserien ”The queen’s gambit”, men inte fullt så här bekräftelsesökande.
Även regissören är lite vilse i ”Lucky”. Det är en actionpackad och snygg serie, men istället för att skapa levande, moderna karaktärer och överraskande vändningar, något som just ”Maximum pleasure guaranteed” bjöd på, satsar han på att försöka hajpa situationer och miljöer som vi har sett till leda.
Kanske blir den kyliga gangsterbossen ballare om Annette Bening får sätta tänderna i rollen? Kanske kan man hitta nya sätt att filma biljakter, förhörstortyr, mysiga snut-duor, lyxliv i Las Vegas? Hjältar har legat i bakluckor förr, men ingen har väl krälat ut i kupén och och fyrat av en nödraket? Det kanske kan bli något extra?
Det bidde det inte. Det bidde ett tidsfördriv av flygplansfilmssnitt, vilket kanske förklarar att den släpps på sommaren. Hela serien luktar faktiskt Tax free, dyr parfym och imiterad lyx. Det enda man får med sig hela vägen hem är Fiona Apples dramatiska sång med rader som ”Min far ställde vaggan på Demokles svärd”. Något att leva upp till.
Läs mer om film och tv i DN.
