Är danska Iceage egentligen för smarta för sitt eget bästa?

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Långt före det att musikjournalister, och Spotify, etablerade Köpenhamnssoundet som begrepp, satte Iceage staden på kartan. Sedan debuten 2011 har bandet med sin mörka, kaotiska världsbild, filtrerad genom hardcore och postpunk, hyllats av kritiker och samlat en dedikerad fanskara.

”For love of grace & the hereafter” är gruppens första album på fem år. Bandets frontman Elias Rønnenfelt har däremot inte legat på latsidan, utan släppt tre album och ett dussintal singlar sedan 2024. Hans ”Speak daggers” från i fjol var en mycket glad överraskning. Egensinnigt, skevt och med den anarkistiska inställning till genrer vilken utmärker kultbolaget Escho, som utöver Rønnenfelt och Iceage huserar de flesta av Köpenhamns just nu mest hajpade akter, däribland Smerz och Astrid Sonne.

Såhär poppigt och tillgängligt har alltså den ganska krångliga, intellektuella kvintetten aldrig låtit förr. Det är delvis ett steg i en ny riktning, men samtidigt finns det opolerade, monotona kvar

”For love of grace & the hereafter” börjar lovande. Inledningsspåret ”Ember” är, trots olyckliga stompiga inslag, melodiös med ett driv som ofta saknats hos bandet, som föredrar det inåtvända, malande. Detsamma gäller ”Star” och ”Weak”, de ytterligare två singlarna. Den senare låter den förmenta enkelheten i Ramones ”Beat on the brat” möta gnisslande flöjtflum, medan ”Star” hade kunnat komma från sleazedarlings som Arctic Monkeys eller The Kooks under deras glansdagar. På låtar som ”Lifetime” eller ”Match head girl” möter det indietralliga, som i sina mest insmickrande stunder nästan påminner om Sugarplum Fairy, en släpig, störig, lätt pundig Madchester-energi.

Såhär poppigt och tillgängligt har alltså den ganska krångliga, intellektuella kvintetten aldrig låtit förr. Det är delvis ett steg i en ny riktning, men samtidigt finns det opolerade, monotona kvar. Det kan vara både intressant och utmanande, men kräver en koncentration som står i konflikt med både popen och punken som metod.

Att Iceage är svårplacerade och kanske lite för smarta för sitt eget bästa är i och för sig kongenialt med den scen de varit med om att skapa. Men de har vid det här laget blivit omsprungna av sina kollegor – till och med av sin egen sångare.

Bästa spår: ”Match head girl”, ”Weak”

Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik