Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Tjena tjejer, vad är vi sugna på i dag?” Den ledigt klädda servitören hade kommit fram till vårt bord, satt sig på huk och slängt upp armen på ryggstödet på min stol.
Den vanliga distansen som brukar förekomma mellan gäster och serveringspersonal var som bortblåst, det var plötsligt ett ”vi” – fast ett ”vi” där vissa skulle betala för att få maten framburen och andra skulle passa upp.
Scenen är inte ovanlig, och var under en period mycket trendig. Att gå på krogen skulle vara avslappnat, man skulle känna sig som hemma, som i ett vardagsrum.
Det lediga personliga tonfallet står i bjärt kontrast till århundraden av stel restaurangservering. Gästen vid bordet med den vita välstrukna linneduken var visserligen kung – men kunde samtidigt kan läxas upp av en sträng servitör för att den använde fel bestick, inte la servetten i knät tillräckligt snabbt eller hade den dåliga smaken att försöka beställa vitt vin till kött.
Krogen har alltid omgärdats av en mängd – ofta outtalade – etikettsregler vilket gjort att många dragit sig för att gå dit. Man känner sig dum, fel eller utskrattad.
Men efter millennieskiftet skedde en förändring och allt fler krogar försökte lätta upp stämningen, få gästerna att känna att de var välkomna även om de inte köpte vinflaskor för 20 000 kronor och verkade lite bortkomna.
Men ibland gick det lite för långt. Avspänd service är en sak, att servitören beter sig som om han är medlem i ens tjejgäng är en helt annan. Så tyvärr, både att sätta sig på huk vid bordet och att tilltala gästerna med ”vi” är inte trevligt – bara obehagligt.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
