Malin Persson Giolito, kom senast med novellsamlingen ”Motiv”:
”Ibland läser man årets bästa deckare tidigt, innan vårljuset hunnit kommit tillbaka. Så var det för mig i år. I mars flydde jag undan regnet in på hotellet i Paris där Oscar Wilde dog och i det mörka biblioteket läste jag Christoffer Carlssons ’En liten droppe blod’. Så här långt senare minns jag knappt vad spionhistorien handlade om, men jag minns det den berättade om hur det är att skriva, vad den sa om sanning och hemligheter och mörker. Och jag minns att jag tyckte mycket om den.”
Anders Roslund, kom i våras med ”Djävulens bästa trick”:
”Jag skulle skriva förord till återutgivningen av Sjöwall Wahlöös svit och insåg att det spelar ingen roll att Beck sängröker och elräkningen kostar 28,40 kronor – berättelser av hög kvalitet fungerar i nästa tid. Samma insikt gör jag när nygamla Legenda ger ut nygamla ’Kommissariens löfte’. Friedrich Dürrenmatts kantonala brottsutredare Matthäi jagar i en nästan sjuttio år gammal text barnamördaren i Zürichs utkanter med kraften som i kvalitetskriminalromaner skrivna i dag. Snarare, förstås, större kraft – vi som skriver nu föddes ju ur det här, av dem som gick före, som tog oss till moraliska dilemman och inre spänning i yttre spänning. Bra skit, helt enkelt.”
Sara Strömberg, kom i höstas med ”Sot”:
”Johan Rundbergs ’Den som vaktar flocken’ har exakt den där lågintensiva, psykologiska spänningen och de komplexa relationerna som jag fascineras av. Läsaren får följa en familj i Täby: mamma Sanna, pappa Martin samt tonåringarna Teo och Mya. När en otäck film där dottern hotar att utföra ett dåd på skolan sprids på nätet, börjar vänner och bekanta ta avstånd. Familjen slungas in i en kris. Samtidigt som föräldrarna gör allt för att skydda sina barn ökar deras svårigheter att kommunicera med dem. Sanningen glider hela tiden undan, det finns hemligheter. Urskickligt gjort och att Johan Rundberg också är en mycket god stilist gör inte heller ont. Njutbart.”
Christoffer Carlsson, kom i våras med ”En liten droppe blod”:
”Två av årets som jag verkligen läst och gillat är Joakim Zanders och Moa Berglöfs ’Staben’, en förbannat bra politisk thriller, och Anton Bergs ’Bytet’, en spänningsroman och uppväxtskildring med en oerhört stark och fin twist.
Sedan läste jag faktiskt om ’Rött regn’ också, av Dennis Lehane, och älskar den fortfarande så innerligt. Varför? För att den är så modig. För att den förstår trauma på djupet. För att den är så rolig. För att skuld, sorg och vrede ibland är omöjliga att skilja åt. För att den är så rik. För att hjärtan brister. För att kärleken är den enda kraft som är lika stark som döden.”
Victoria Larm, kommer till våren med romanen ”Mästaren från Venedig”:
”I ett 1990-talets Irland, där den katolska kyrkans skugga sträcker sig djupt in i människors liv, rämnar vardagen för den pensionerade polisen Tom Kettle i Sebastian Barrys ’Gamla synders skull’. När ett länge begravet förflutet rör på sig blir hans tillvaro en gripande studie i skuld, minnets bedrägliga anatomi och historiens grepp. Det är sällsynt att en spänningsroman når denna psykologiska precision: hotet växer av insikt, inte av händelser.”
Ulf Kvensler, kom i våras med ”Låt vågorna göra resten”:
”Det händer mycket skit i Norrlands obygder, det vet alla som har läst Karin Smirnoff, Stina Jackson eller William Älgebrink. Per Moritz Stenborgs ’Anna Karjala’ börjar med en avhuggen hand, vinkande från en gärdsgårdsstör. Sedan blir det obehagligt på riktigt: vi får veta att året är 1983 och att ’Hylands hörna’ fortfarande sänds på tv. Vårfloden hotar att svämma över samhället Silvernäs och snart hittas fler kroppsdelar. Det är koncentrerat och säreget, med ett stort hjärta för de tilltufsade karaktärerna.”
Carina Burman, kommer i vår med ”Bittert, amore”:
”Först har vi en idyll. Ett brott krackelerar ytan och allt rasar samman. Egentligen är det grundreceptet för en deckare. Vitsen ligger i variationen.
Här är platsen en liten by med lång strand och svallande hav. Ett barn försvinner, och det gamla temat får en överraskande vändning. Liam McIlvanney har sina rötter i skotsk noir, men bor sedan länge på Nya Zeeland. ’The good father’ är ett bevis både på traditionens kraft och på goda författares möjlighet att förnya den.
När läste du en nyzeeländsk bok senast?”
Johanna Bäckström Lerneby, kom i höstas med ”Den sjunde pojken”:
”Micke är en hyllad reklamman med ett äktenskap på dekis. Josefine, en prostituerad kvinna, bär på en hemlighet som gör att hennes liv är i fara. På midsommarafton fastnar de i en hiss. Timmarna går och de tvingas konfrontera dolda sanningar: vem har makten och vem har ingenting kvar? Kanske är de inte så olika som det först verkar. Niklas Turner Olovzons ’Glashus’ är en spänningsroman som bygger dramatik inte bara genom vad som händer, utan också genom det människor tvingas avslöja om sig själva när allt ställs på sin spets. Makt, moral, skuld och skam. För mig är det oemotståndliga ingredienser i en spänningsroman.”
Åke Edwardson, kom i somras med ”Den smutsiga floden”:
”Per Moritz Stenborgs spänningsdebut ’Anna Karjala’ är det bästa jag läst i år i genren. Jag har visserligen inte läst någon annan kriminalroman, men betvivlar starkt att någon är bättre, utom min egen naturligtvis. I Stenborgs tolkning av det svarta Norrland är livet öde och döden förvriden, orden är aska som blir glöd som blir aska igen. Här finns poesi av Bernt Staf och Alf Robertson och dimmor från stekt fläsk, bara det.”
Läs också:
DN Kultur väljer: Här är årets 20 bästa böcker
