Klockan 23.21 i kväll har det gått fyrtio år sedan Sveriges statsminister sköts i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. För fem och ett halvt år sedan lades polisens skandalomsusade mordutredning ner, med ett stilenligt avslutande rättsövergrepp: det grundlösa utpekandet av den avlidne Stig Engström, som först nyligen revs upp.
Palmeutredningen har ofta kallats världens största mordutredning. Man syftar då på omfånget.
Fram till 2020 hann utredarna alstra en halv miljon sidor text, samlad på 250 hyllmeter. 90 000 personer nämns i utredningen, 10 000 har förhörts och drygt 130 har erkänt att de avfyrade det dödande skottet.
Ur polisutredningen växte en snårskog av skandaler, rättshaverism och sensationsjournalistik, men också populärkultur och politisk debatt.
I dag är Palmemordet lika mycket en historisk händelse som ett kriminalfall.
I dag är Palmemordet lika mycket en historisk händelse som ett kriminalfall. Men källmaterialet är hotat: minnen bleknar och de vittnen och utredare som ännu kan kasta ljus över arkiven går bort.
Det är lätt (och rätt) att göra sig lustig över alla privatspanare, kufar och konspirationsmånglare som har snöat in på Palmemordet, men det vore fel att avfärda utredningens inflytande på Sverige. Den har satt djupa spår i svensk samhällsdebatt, politik och kultur.
För mig, född 1980, har utredningen varit en del av det mediala bakgrundsbruset under hela mitt medvetna liv. Ur radion på köksbänken i radhuset strömmade kryptiska chifferord: fantombilden, Chevamannen, 33-åringen, Mockfjärdsvapnet och kurdspåret – och väldigt, väldigt mycket Christer Pettersson.
Christer Pettersson åtalas, Christer Pettersson döms, Christer Pettersson frikänns, Christer Pettersson viker ut sig, Christer Pettersson erkänner, Christer Pettersson erkände i själva verket inte, och vidare i den stilen.
För mig, född 1980, har utredningen varit en del av det mediala bakgrundsbruset under hela mitt medvetna liv.
Under många år tycktes TV3 bara sända två program: det ena med Ingamay och Skurt och det andra med Christer Pettersson och Robert Aschberg.
Det har inte bara skrivits böcker och tidningsartiklar om mordgåtan, det har gjorts dokumentärer, tv-serier och lyrik, operaföreställningar, ståuppkomedi och teater, till och med en hårdrocksskiva. Nätet kryllar av hemsidor och forumdiskussioner om utredningens alla snedsprång och irrgångar.
Man kan kalla det nationaltrauma eller underhållningsindustri, men ingen kan förneka att Palmeutredningen har påverkat Sverige.
Nu skulle man kunna tro att staten strävar efter att bevara och tillgängliggöra denna utredning. Vi talar ju om en historisk händelse, något som som fortsätter att inspirera debatt, journalistik, forskning och kultur ännu fyrtio år senare.
Men si då bedrar man sig.
Många som hade kunnat berätta hur utredarna agerade i viktiga skeden har redan tystnat.
Visst är de 250 hyllmetrarna tryggt arkiverade. Men dels kan de bara läsas i kraftigt maskad form och dels finns det gränser för vad ett polisprotokoll kan berätta. Om sammanhangen ska bli begripliga måste de människor som skrev dokumenten och tog besluten få förklara hur de tänkte.
Palmeutredningens första tid är väl utforskad, inte minst för att de ständiga skandalerna tvingade fram upprepade utredningar av utredningen. Sist och störst var den regeringstillsatta granskningskommissionen, vars 1 005-sidiga slutbetänkande (SOU 1999:88) har blivit Palmemordsforskningens bibel.
Problemet är bara att kommissionen gjorde sitt stora bokslut 21 år innan utredningen upphörde. De följande årtiondena har aldrig granskats med full insyn eller ens sammanställts ordentligt, och inte heller har de inblandade frågats ut under ordnade former.
Och tiden går. Många som hade kunnat berätta hur utredarna agerade i viktiga skeden har redan tystnat, exempelvis Lisbeth Palme och Petterssonspårets tillskyndare Thure Nässén, bägge avlidna 2018, och Stig Engströms exfru, som gick bort 2024.
I dag kommer vi att höra krav på att Palmeutredningen ska återupptas. Låt den vila i frid.
För några år sedan utkom kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger med en utomordentligt bra bok: ”Statsministermordet”. Genom att med kritisk blick och lödig prosa följa utredningen fram till slutet fyllde han en viktig del av informationsluckan efter 1999. Men inte heller Axberger har ju haft insyn i polishusets inre liv eller fri tillgång till arkiven. Den delen förblir ogjord.
I dag kommer vi att höra krav på att Palmeutredningen ska återupptas. Låt den vila i frid. Vad regeringen bör göra är inte att återuppliva utredningen i zombieform, utan att säkerställa att vår historia bevaras genom att tillsätta en slutgranskning av själva utredningen, en granskningskommissionen II. Målet bör vara att offentligt dokumentera och analysera de aldrig undersökta åren 1999–2020, medan tid finns.
Privatspanarna kommer inte att blidkas, men en sådan systematisk genomlysning vore ovärderlig för framtida kriminologer, journalister, författare och historiker.
Men kanske vore det mer troget utredningens arv att i stället låta glömskan välla in? Ännu ett vägval att ångra, en sista chans som stod och tvekade ett ögonblick innan den vände sig bort och försvann in i Tunnelgatans mörker.
Läs mer:
Susanne Nyström: Om Romina Pourmokhtari vill få slut på ”tramset” kan hon inte bjuda på öppet mål
Isobel Hadley-Kamptz: Var fjärde 15-åring läser knackigt – varför tillåts detta fortsätta?
