Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Arthur C Clarke
”Möte med Rama”
Övers. Sam J Lundwall
Legenda, 313 sidor
Förlaget Natur & Kultur har den goda smaken att blåsa ordentligt liv i Legenda – förlaget som ursprungligen hette Askild & Kärnekull och som har gett ut allt ifrån Stephen King och Colleen McCullough till Yves Bonnefoy och David Foster Wallace.
Utgivningen inleds med Sam J Lundwalls översättning av engelske Arthur C Clarkes roman ”Möte med Rama” från 1974. Det är en kär återkomst. Den påminner också om sanningen att all science fiction handlar om den tid den skrivs ur, och att det var länge sedan världen såg ut som den gjorde under första hälften av 70-talet. ”Möte med Rama” var den första roman Clarke skrev efter samarbetet med Stanley Kubrick kring ”2001. Ett rymdäventyr” och den har ett liknande tema: mänsklighetens första möte med en ofattbar utomjordisk civilisation.
År 2131 upptäcker systemet för kontroll av potentiellt hotfulla asteroider en ny och mycket stor besökare i solsystemet. Så småningom inser man att det inte är fråga om en naturlig formation, utan en gigantisk rörformad, ihålig farkost. Skeppet ”Endeavor” under kommendörkapten Norton får i uppdrag att undersöka närmare. Romanen följer honom och hans besättning när de lyckas ta sig in och försöker utröna farkostens ursprung och syften.
Arthur C Clarke är en av de främsta klassiska sf-författarna, vars betydelse ingen någonsin skulle förringa. Med den andre giganten, amerikanen Isaac Asimov, beskriver han hellre de naturvetenskapliga aspekterna av framtiden – han var utbildad matematiker och fysiker – än mejslar fram psykologiskt intressanta personer.
Men inget ont i detta. Möjligen ägnar han i ”Möte med Rama” ett par tiotal för många sidor åt att skildra besättningens oförmåga att greppa det främmande skeppets dimensioner och den obehagliga svindel som kunde ha stannat vid blott ett par meningar eftersom vi ändå fattar att det är ofattbart.
En nutida läsare av denna annars effektivt svindlande roman häpnar nog snarare inför den relativa gemenskap som mänskligheten ändå lyckas upprätthålla på 2100-talet. Här håller man sig med ett Förenade Planeterna (Merkurius, Jorden, Månen, Ganymedes, Titan och Triton) som samarbetar riktigt väl, i motsats till dagens mer kaotiska FN. Det är Merkurius med dess exceptionalistiska ryggrad som sticker av, men kanske av goda skäl.
Och så påminns man om att Clarke mycket väl känner till den akademiska miljön. Han vet vad som händer om man placerar en arkeolog, en exobiolog och en astrofysiker i samma konferensrum.
Sammantaget är det en utomordentlig roman på temat mänskligheten möter den Andre. I en tid där den traditionella romanen går bet på att säga något viktigt om vår värld är det en god idé att återutge den spekulativa litteraturens klassiker, och gå vidare därifrån.
Läs fler texter av DN:s Jonas Thente här, och fler av DN:s bokrecensioner här
