Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På hemväg från en biovisning smiter jag in på min kvarterskrog för att äta en ensammiddag. Bredvid mig sitter två kvinnor i 70-årsåldern. De har båda sidenscarfar runt halsen, de kan tänkas vara kvinnor som läser romaner, kanske går på teater ibland.
De har precis fått in varsitt glas bubbel. Den ena är energisk. Hon börjar prata om en sommar som man förstår ligger långt tillbaka i tiden.
”Det var ju när du kom ner till mig på Orust.”
Den andra låter tveksam.
”Det minns jag inte riktigt”, säger hon lite dröjande.
”Men det kommer du väl ihåg? Det var precis när du hade skilt dig från Bengt. Du var så nere.”
”Var jag?”, svarar hon.
Den pigga prövar igen.
”Jo, men vi pratade ju halva nätterna.”
”Det har jag kanske något svagt minne av”, försöker den andra.
Hon får den där inåtvända och oroliga blicken som den kan få som känner att hon inte längre minns.
Det svindlar till för mig.
Jag kan inte uttala mig om manlig vänskap, men jag vet mycket om kvinnlig. Den har varit så extremt formande för mitt eget liv. Just för att man ofta interagerar inom en så stor del av tillvaron, om det så gäller kläder eller kärlek, barn eller arbetsproblem. Inte minst hur man följs åt genom kriser och svårigheter, för promenader, en kaffe, för att trösta och hålla i. Men lika mycket för att komma med invändningar, att uppriktigt vända och vrida på problem, eftersom man genom åren lärt sig att det enda sättet att komma framåt är att bilden av vad som skett blir så sann som möjligt.
Man behöver förstå vad som faktiskt lett till en skilsmässa, ja, som för min bordsgranne och hennes Bengt.
Jag känner plötsligt en ännu större tacksamhet över alla väninnor som finns kvar runt mig
Jag är 64 år och ett par väninnor har redan hunnit dö. Jag inser förstås att det kommer att hända allt oftare i framtiden, om det nu inte är jag som försvinner först. Men jag har aldrig tidigare förstått att just detta kommer att ske. Att en vän, vars liv man är så sammanflätad med, liksom försvagas, sjunker undan, tunnas ut. Att allt man gjort ihop bara kommer att finnas kvar hos en av oss. Att man inte längre har den gemensamma erfarenhetsbank som man byggt upp, som man ofta hänvisar till eller skrattar åt (eftersom alla människor, kanske speciellt när de krisar, är rätt dråpliga).
Än så länge har det bara hänt med A, som är betydligt äldre än jag. När hon för några år sedan skulle hämta mig för vår vanliga morgonpromenad såg hon skärrad ut när hon klev ur bilen. Hon hade plötsligt glömt bort vägen – en väg hon kört hundratals gånger. Vi kom överens om att det måste ha varit någon form av mikrokollaps. Hennes man hade gått bort något år tidigare och hon var medtagen och ledsen.
I dag bor hon på ett demensboende.
När jag avslutat min middag och går hem genom stan är det äntligen vår i luften. Jag känner plötsligt ännu större tacksamhet över alla väninnor som finns kvar runt mig. Och det slår mig att det där fnysiga sättet att tala om kvinnlig vänskap, dammiddagar och bokcirklar faktiskt inte är fullt lika vanligt som förr. Det har förmodligen att göra med att kvinnor i dag finns på framträdande platser överallt i samhället och att skrattarna har insett att de fungerar som informella nätverk. Men också för att även män i dag träffas för att prata om sina våndor, relationer och bekymmer.
Väl hemma hittar jag en gammal bild i mobilen från en av A:s och mina promenader. Jag messar den till henne och skriver att jag hoppas att hon har det bra. Hennes dotter kommer att visa den för henne. Jag känner igen vartenda drag i hennes ansikte, men vet att jag för henne är en främling.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Ett finger i näsborren eller en tampong kan var överrumplande sexigt”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
