Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Hanna Nordenhök
”Det underjordiska biblioteket”
W&W, 178 sidor
Förre statsepidemiologen Anders Tegnell kunde höras i radions P1 häromdagen. Det handlade förstås om den pandemi som stängde ner världen 2020 och nu framstår som ett dunkelt minne. Han fick frågan om vad det var han med facit i hand ångrade mest. Att anhöriga inledningsvis inte fick besöka sina nära och kära på sjukhuset, svarade han. Det var en förhastad bedömning som så småningom omvärderades. Tegnell lät mycket dämpad när han svarade. Sorgsen.
Hanna Nordenhöks nya bok är en pandemiroman. Vi befinner i ett Sverige som är nästan helt tömt på människor. Förloppet har varit rasande, med början i augusti. När romanen inleds är det september.
Och allting börjar i slutet, när läkaren Valeria hittar sin döde pappa i lägenheten i Malmö, kånkar ut honom på stranden och bränner honom. Dessförinnan har hon färdats från Stockholm, genom ett tyst Sverige.
Olycksbådande. Det är ett ord som brukar dyka upp när Hanna Nordenhök kommer på tal. I den nya romanen ligger det olycksbådande i backspegeln, samtidigt som det breder ut sig som en dimma över landskapet. ”En rå och renspolad värld”, beskriver hon det som. Regnbågen är ”kraftlös” över himlen, rapsfälten ”gråbruna, oskiljaktiga från slättens övriga färg”. Småkommunerna längs vägen undviker hon – ”deras stank av förruttnelse”. De pampiga villorna med ”trädäck bakom vildvuxna gräsmattor”. Nordenhök sparar inte på de scenografiska detaljerna.
Men den resande är inte ensam, Med sig har hon två barn som hon hittat i resans början och förbarmat sig över. Här finns även en vuxen medresenär: en kvinnlig narkoman som Valeria räddat med sig från sjukhuset. Men vi vet att narkomanen på något sätt har försvunnit längs vägen. Den här romanen byggs nämligen upp av tillbakablickar, och inleds där berättelsen slutar och hoppar bakåt tills vi befinner oss i dess inledning.
Detta grepp ger en välbehövlig dimension till vad som annars är en ganska enkel roadmovie på ett tema som sedan länge har spikats fast i samtidens fiktion. Kanske sedan Odysséen” om man ska vara generös. Resan genom ett potentiellt fientligt landskap efter apokalypsen – gärna med ett barn i släptåg som får symbolisera ett litet men spirande hopp om en framtid för mänskligheten. Från Cormac McCarthys ”Vägen” till spelet och tv-produktionen ”The Last of us”.
Hos Nordenhök är det två barn, syskon. Pojken är kanske uppåt tio år. Hans syster är några år yngre och har en diagnos som mest liknar en kraftig asperger. En resa från Stockholm till Malmö hade kunnat vara en ganska enkel affär om det inte vore för denna flicka, dessa barn. Det finns ju tomma bilar, och motorvägen är kvar. Men enligt genrens alla regler kan huvudpersonen inte lämna barnen, trots att hon flera gånger försöker. Hennes självpåtagna uppdrag, och romanens, står klart: att bränna det gamla som dött (i bibliotekets läsfåtölj, med en ”skrymmande ansamling av kunskap till ingen nytta””) och rädda det nya som kanske kan leva vidare.
Det är en atmosfärisk roman som i mycket bygger på beskrivningarna av en morgondagens värld, tömd på människor och djur. Det är mycket mörkt. Här finns några smärtsamma, fruktansvärda scener från vad som måste vara Kolmårdens djurpark och överlag är det dystert, droppande, uttryckslöst och urblekt. Kanske finns det ett hopp. Bron till kontinenten hägrar i fjärran och det finns tecken på liv, kanske, söderut.
Men mest handlar det om det där som Anders Tegnell var inne på i radioprogrammet. Att vi förlitar oss till den sociala samvaron även om livet står på spel. Det är det som håller oss uppe, och vid mänskligt liv.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur