Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Barocka eller inte. Detta är ”extranummer” med cirka trehundra år på nacken. Omvandlade till musikhistorisk oigenkännlighet: från cembalo till Yamahaflygel. David Fray – en av det pianistiska Frankrikes främsta företrädare – har samlat nitton småstycken till ett skimrande pärlband av klaverkonst.
Här samsas Bach med Händel, Scarlatti med Couperin och ytterligare några mer eller mindre välkända. Gemensamt är Frays utstuderade spelstil som bryter med det vedertagna när det gäller barockmusik på modern flygel. Främst genom hans ymniga bruk av pedal, såväl med högerns efterklang som vänsterpedalens beslöjade sordin.
Ingenstans förekommer den torra krispighet man brukar förknippa med pianobarock.
Den kan jag ibland sakna. Men den dämpade sammetstonen och smekande sidenklangen är förförisk. Melankoliskt inåtvänd och ytterligt intim.
”Baroque encores” är ett mjukt omfamnande album med idel snäll musik
Ursprungligen har David Fray använt urvalet som scenmusik till föreställningen L’enfant oublié om den bortglömde kronprinsen Louis-Joseph. Klen, koppärrig och krumryggad avled den stackars gossen några dagar före stormningen av Bastiljen. Detta har publiken kunnat uppleva i Frays egen festival med fokus på funktionshinder – såväl bland deltagare på scen som i salong.
”Baroque encores” är ett mjukt omfamnande album med idel snäll musik. Fascinerande hur väldigt varierad och egensinnig klangkonst Fray utvinner ur en alltigenom återhållen dynamik.
Bästa spår: ”Flute Sonata, Siciliano”
Läs fler skivrecensioner och om fler skivor som blivit månadens klassiska
