Bedårande djävulsfiguriner av Nick Cave

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är svulstigt, mörkt och roligt. Ja, mötet med Nick Caves sjutton figuriner i Kulturhusets utställning ”The Devil. A life” lever upp till alla förväntningar.

Är man förtjust i Caves ordinarie verksamhet som musiker, låtskrivare och ibland författare är det lätt att relatera till sviten av små fint modellerade, keramiska objekt, som berättar en storslagen historia om Hin håle, från födsel till död och påföljande förlåtelse.

Redan presentationen av skulpturerna, som rent estetiskt befinner sig nära de dekorativa, viktorianska Staffordshirefiguriner som har varit Caves inspiration, drar mot det högstämda. Ett podium längs ena långväggen bär objekten, medan besökaren bjuds att sätta sig i en soffa på rummets andra sida.

Därifrån syns figurinerna inte särskilt bra, man bör snarare gå nära var och en av dem, men tanken är förstås att understryka förlagornas vanliga placering på en spiselkrans. Samtidigt känns det stora glesa rummet andaktsfullt på ett aningen övertydligt vis, som ofta i utställningar med stjärnor från andra domäner än bildkonst.

Det blir sällan särskilt lyckat – även då deras verk kan ha sina poänger har sällan helheten den yrkesverksamma konstnärens stringens (tänk Ulf Lundell, Bob Dylan, Dregen med flera). Den omvittnat perfektionistiska och ytterst självmedvetna Cave är i högsta grad medveten om problematiken. I flera intervjuer betonar han att den plötsliga lusten till lera som yppade sig under pandemin inte gör honom till konstnär.

Dock visar utförandet att han hör till undantagen. Cave har uppenbarligen förstått att omge sig med den expertis som krävs och de sjutton blänkande objekten är i stort sett oklanderliga. Finlemmade, detaljrika och aningen gulliga, liksom förlagorna.

Men i stället för pastorala scener gjutna i kitsch är detta en smått skakande berättelse om djävulen som ställföreträdande människa. Han växer upp, blir kär, drar i krig, förlorar sig i myten om sig själv, dräper sitt förstfödda barn, drabbas av ånger, åldras och låter sig dödas. I ett av objekten bär han också samma svarta kostym som Cave, och liksom allt annat artisten gjort sedan förlusten av sin yngsta son Arthur 2015 handlar verket om mening, skuld och förlåtelse.

För fansen finns också ett appendix i form av ett litet bibliotek fyllt av Caves hundra favoritböcker i en scenografi som tydligt blinkar till artistens albumomslag. Visst är det skoj att se att han vid sidan av väntade saker som Southern gothic, bibeln och Yeats också gillar Strindbergs romaner. Men det är överkurs. Caves bedårande Belsebub klarar sig bra på egen hand.

Läs mer: Nick Caves djävulsfiguriner packas upp på Kulturhuset

Läs mer om konst och form på dn.se