Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ett politiskt slagord dök upp härom veckan, som i sin ordbehandling nådde rena Namn och Nytt-nivåer: ”När Socialdemokraterna lämnar Socialdemokratin lämnar Socialdemokrater Socialdemokraterna.”
Det handlade om internt motstånd mot att S närmade sig SD i migrationspolitiken, och låter väl som en rejäl partibävning. Men också som en rätt så etablerad tradition vid det här laget, kanske lika svensk som det stabila, sossepräglade folkrörelse-Sverige en gång var.
Senast var det Liberalerna som genomförde samma nummer, inte så många år efter att ha bytt namn från Folkpartiet (som ju var ett onödigt grandiost namn för ett parti med så liten andel av folket). Men det var i en annan tid, när de flesta partier påstod sig vara någon sorts liberaler.
Nu när även Liberalerna lämnar liberalismen, då krymper partiet som aldrig förr. Riktigt vart de ska är inte avgjort än, och en del kommentatorer har föreslagit att de kanske rent av borde satsa på liberalismen. Men några krumbukter till lär nog återstå.
Moderaterna har gjort en glidning åt andra hållet. När de 1969 bytte namn från Högerpartiet var det inte för att lämna sin position längst ute på politikens högerflank, de bara tog ett namn som signalerade kompromiss.
Några decennier senare har dock politikens positioner hunnit ändrats, ett annat parti ställt sig längre högerut – och när både C och KD också har prövat positioner till höger om M kan beteckningen ”moderat” faktiskt passa bättre nu än när den var ny.
Även om försöket att ta över mitten med etiketten ”det nya arbetarpartiet” är utsuddat ur den egna historieskrivningen.
Och Centern är redan tillbaka i den mitt som deras namn antyder, vilket partiet valde för att slippa det alltför tydliga Bondeförbundet.
Kristdemokraterna har däremot hamnat i en intensiv debatt om sitt förhållande till den kristliga förkunnelsen om kärlek till sin nästa och öppenhet mot främlingar. Partiets positionsförflyttning är så stor att gamla partiledare har tagit avstånd, vilket även det ger stöd för tesen att det är så här svensk partipolitik i dag fungerar.
Att Miljöpartiet står kvar vid sin ursprungliga fråga kan då ses som undantaget som bekräftar regeln, helt osynkat med det faktum att just miljöfrågan hör till det som svenska folket brukar ange bland sina absolut viktigaste prioriteringar – innan de sen går och röstar på helt andra partier.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om ett väldigt långt ord som fortsätter att mutera.
