Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har tappat räkningen på hur många dagar som tidningarna, i synnerhet kvällsisarna, toppat med tre Trumpnyheter i tät följd.
”Nyheter” är förstås mycket sagt. Oftare handlar det om något vidlyftigt uttalande han fällt lutad mot en dörr i Air Force One, kallat en journalist för kossa eller härmat en transidrottare. Och klippen spränger sig oanmälda in medan man uppgivet tummar nerför skärmen, en krevad av skrälliga ljud i sovrummet. Det är som att åka i spöktåget.
För att inte tala om alla så kallade opinionstexter som gräver sig ner till armbågarna i hans verbala dasstunna.
Som jag nu.
Det har blivit väldigt mycket Trump, och jag undrar ibland om någon minns Steve Bannon, Trumps avpolletterade grå eminens, och strategin som han redogjorde för i en intervju för åtta år sen:
– Demokraterna betyder ingenting… det är media som är den verkliga oppositionen. Och den bekämpar man genom att dränka den i skit.
Närmare bestämt: att dribbla bort meningsmotståndarna och vilseleda allmänheten genom att i snabb takt pytsa ut stora mängder nyheter, stora och små, höga och låga om vartannat.
Känns det igen?
Förr eller senare vänder det, och vårt Ceausescu-på-balkongen-ögonblick är inne
I desperation tecknade jag en prenumeration på New York Times.
Snacka om ur askan i elden. Den enda trösten är att tidningen inte nöjer sig med att trumpeta ut idiotierna från Vita huset, utan man får åtminstone en förnimmelse av att det finns motkrafter och opposition där borta. Och att den inte är obetydlig.
Jag sitter inte med någon spåkula, men jag har en känsla av att tiden börjar rinna ut för den gode Donald.
Det gör den förvisso för oss alla, men det finns gott om hedervärda amerikaner som vigt sina liv och förlorat nära anhöriga i kampen för höga ideal och slitstarka allianser. I åratal har de fått se en flinande finansmogul pissa på dessa ideal och allianser. Men när deras tålamod tagit slut tror jag inte att de kommer att tillkännage det medelst några fyndiga memes. Om man säger så.
Många av oss har upplevt ögonblick när allt stämmer, att världen ligger för våra fötter, eller skulle kunna göra det. Ja, när det känns som om vi skulle kunna stå mitt på femte avenyn och skjuta någon utan att bli gripna och lagförda.
Men förr eller senare vänder det, och vårt Ceausescu-på-balkongen-ögonblick är inne. Och det kommer alltid som en överraskning. Fråga den romerske kejsaren Caligula, som rundade senaten och samlade all makt kring sig själv, tills han en dag överfölls av sina livvakter som lät knivarna tala, ett trettital gånger.
Det kan komma mer krypande, vilket skildras i dokumentären ”I’m Chevy Chase and you’re not” på SVT Play.
Chevy Chase halkade in på skådespelarbanan, fångades upp i humorserien ”Saturday Night Live” och fortsatte till Hollywood. Han drog i sig säckvis med kokain och betedde sig allmänt gränslöst, men alla fnissade och samlade på sig Chevy-anekdoter som de bytte och kände hur lite av hans glans föll på dem själva.
Men så ledde han en pratshow som floppade svårt. Några år senare får han en roll i tv-serien ”Community”. Han seglar in i studion med samma gränslöshet som förr, strör omkring sig samma förolämpningar som alltid väckt fniss och ynglat av sig till storögda vandringssägner.
Men nu är teamet och skådespelarna betydligt yngre och har bara vaga minnen av ”Tom i bollen” och ”Ett päron till farsa”, och de ser på honom med nollställda blickar.
Sen påstås han ha sagt helt fel grej till en svart kvinnlig kollega. Han urskuldar sig med att Richard Pryor och jag ofta bytte rasistiska tillmälen, men kollegerna har bara vaga minnen av Richard Pryor också.
Han skrivs ur serien snabbare än man hinner säga ”Micke Leijnegard” och när ”Saturday Night Live” firar sitt 50-årsjubileum är han icke önskvärd.
Vilket är som om Killinggänget skulle ha en hyllningsgala utan Robert Gustafsson.
Tänk bort dollarbuntarna och kokainhögarna, och du ska inse att det här ögonblicket kommer till oss alla. Också till USA:s president. Och i väntan på att tidningarna ska börja skriva om annat får du läsa något annat. Själv har jag nämnt hans namn för sista gången.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson.
