Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det finns ingen svensk kultur, sa en framträdande politiker i en intervju en gång. Jag tänker på det när jag läser de fyra författare som frågar sig vad svenska värderingar egentligen är. Är svenska värderingar ens något mer än Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter?
Författarna beskyller oss som är politiker för att mumla om svenska värderingar, som om vi inte skulle kunna precisera dem. Men svenska värderingar finns, och de går djupare än officiella dokument.
De är inte enkla att fånga. Bara en sådan sak som att vi är många människor, med alla våra olikheter, gör det till ett svårt projekt. Dessutom förändras värderingar över tid.
Ändå finns det röda trådar, saker man kan säga är typiskt svenska, som skiljer oss från andra.
Såsom det höga värde vi sätter på rationalitet och pragmatism. Vi satsade på en inhemsk försvarsindustri och tillät export av kraftfulla vapensystem, för att det var logiskt för ett litet och neutralt land. Våra fackförenings- och lantbruksrörelser accepterar globalisering, strukturomvandling och frihandel, för att de förstår att det är bra för Sverige. Svenskar vaccinerar sina barn för att forskningen säger så. Till och med våra två ytterkantspartier – V och SD – står bakom grundbultarna i pensionssystemet. Vilka andra länder i världen har ytterkantspartier som är så pragmatiska?
Vår blandning av egalitära och individualistiska värderingar utmärker oss också. Du-reformen på 1960-talet ersatte titlar, ålder och klass med likabehandling. Gamla pengar eller ett adligt efternamn spelar liten roll i Sverige. Men denna likabehandling står inte i motsats till individualism och meritokrati. I Sverige väljer man själv arbete, partner, bostadsort och allt annat i livet. Vi bygger ut förskolan, i ärlighetens namn inte för barnens skull, utan för att föräldrar ska kunna jobba och göra karriär. Och äldreomsorgen av samma skäl.
Svenska värderingar behöver försvaras, när de utmanas både av dem som förnekar deras existens och de som ifrågasätter deras grund
Inget land är lika sekulärt som Sverige. Det betyder inte att man inte kan vara djupt troende, utan att även djupt troende tycker att religion är en privat angelägenhet som inte ska prägla offentliga institutioner. Med undantag för skolavslutningar i kyrkan, för så har vi alltid haft det. Man får gärna be, men med separata badtider, återkommande böneutrop och burka blir religionen för framträdande.
Allt detta ligger mestadels bortom politikens kontroll. Värderingarna formas över generationer och är trögrörliga. Men det betyder inte att politiken är fri från ansvar. Svenska värderingar behöver försvaras, när de utmanas både av dem som förnekar deras existens och de som ifrågasätter deras grund.
Ibland hör jag bekanta säga att det bästa med Sverige är våra vackra landskap och vår natur. Men Grand Canyon, Alperna och pyramiderna är också vackra. Det bästa med Sverige är våra värderingar. Att vi ser på andra människor utifrån deras förmågor och inte deras bakgrund, att vi tillåter tro men inte att den påtvingas, att vi försöker grunda våra beslut på det som är bäst belagt.
Vi är landet där man kan mejla chefens chef med en bra idé, eftersom innehåll slår hierarki. Här respekterar man kön till kassan, eftersom kaos och oreda är ineffektivt. Det är oftast först i mötet med andra värderingar vi inser hur annorlunda vi faktiskt är. Då behövs politiker som inte darrar på manschetten när kritiker påstår att det inte finns något säreget svenskt.
Läs mer:
Sluta mumla, politiker – vilka är egentligen de svenska värderingarna?
Simona Mohamsson: Det är liberala värderingar som är ”svenska värderingar”
