Voteringen om övergångsbestämmelser i medborgarskapslagstiftningen den 29 april har i praktiken satt kvittningssystemet ur funktion och väckt en viktig diskussion om parlamentarisk praxis och riksdagsledamotens fria mandat.
Vi Sverigedemokrater har anledning att självkritiskt reflektera över hur situationen hanterades och vilket ansvar vi nu har för att bidra till att återupprätta förtroendet mellan partierna och riksdagsledamöterna.
Riksdagen är ett tillfälligt övergångsställe för oss ledamöter och ingen av oss kommer att sitta här för evigt. Just därför får vi aldrig offra principer, sanning eller det fria ordet för kortsiktiga parlamentariska vinster.
När jag lämnade riksdagen efter voteringarna den 29 april trodde jag att den mest omdiskuterade frågan skulle bli regeringens förslag om en ny vapenlagstiftning och de starka reaktionerna kring AR-15-frågan. Först senare på kvällen, hemma i Mölndal, började jag förstå omfattningen av det som hade hänt.
Efter att ha tagit del av debatten, argumenten och omständigheterna är min uppfattning fortfarande densamma som den var den kvällen. Jag anser fortfarande att det var rätt att rösta för utskottets förslag och avslå oppositionens motionsyrkande om övergångsbestämmelser. Men sättet som majoriteten säkrades på, genom att två utkvittade ledamöter från mitt parti deltog i voteringen trots den ingångna kvittningsöverenskommelsen, var fel.
Det handlar ytterst om vad systemet är till för.
Systemet gör det möjligt för ledamöter att tillfälligt vara sjuka, vårda sjuka barn och anhöriga, delta i internationella uppdrag eller arbeta i sina valkretsar utan att maktbalansen i riksdagen förändras
Kvittningssystemet bygger inte på lagstiftning utan på ömsesidigt förtroende mellan riksdagens partier. Syftet är enkelt: voteringsresultatet ska bli detsamma som om alla 349 ledamöter hade varit närvarande i kammaren. Systemet gör det möjligt för ledamöter att tillfälligt vara sjuka, vårda sjuka barn och anhöriga, delta i internationella uppdrag eller arbeta i sina valkretsar utan att maktbalansen i riksdagen förändras.
I grunden bygger systemet på respekt för ledamotsuppdraget och för demokratins spelregler.
Hade samtliga 349 ledamöter varit på plats den 29 april hade oppositionens yrkande vunnit kraft med en rösts marginal. Det är därför svårt att komma fram till någon annan slutsats än att kvittningssystemet manipulerades för att uppnå ett annat utfall än det som riksdagens faktiska majoritetsförhållanden pekade mot just denna dag.
Det må ha varit formellt tillåtet och inte strida mot regelverket. Men allt som är tillåtet är inte rätt.
Det som bekymrar mig mest är dock något ännu större än själva kvittningskrisen. Nämligen synen på riksdagsledamotens fria och personliga mandat.
I Sverige äger varje riksdagsledamot sitt mandat personligen. Det är en princip med mycket djupa historiska rötter. Redan i 1809 års regeringsform ville man skydda folkvalda från att kunna avsättas av kungamakten. När tvåkammarriksdagen infördes 1866 behölls principen. Och när dagens regeringsform antogs 1974 valde man medvetet att slå fast att ledamöterna ytterst representerar folket, inte partiledningar eller partitjänstemän.
Därför kan en riksdagsledamot inte avsättas av sitt parti. Därför får en ledamot rösta efter sin egen övertygelse. Och därför kan en ledamot endast skiljas från sitt uppdrag genom domstolsbeslut vid grova brott.
Detta är inte en teknikalitet i grundlagen. Det är en av den svenska parlamentarismens viktigaste skyddsmekanismer.
Vi kan inte ena dagen hylla Ellen Juntti (M) när hon röstar emot partilinjen i frågan om könstillhörighetslagen och nästa dag anklaga en annan riksdagsledamot för att vara köpt, bara för att hon röstar annorlunda
För mig är det häpnadsväckande att så många intellektuella röster på högersidan inte förstår att om man urvattnar denna princip riskerar man att urvattna hela vår parlamentarism, och samtidigt urvattna det kvarvarande engagemang som fortfarande finns hos ett fåtal kunniga, duktiga och ansvarstagande politiker.
Vi kan inte ena dagen hylla Ellen Juntti (M) när hon röstar emot partilinjen i frågan om könstillhörighetslagen och nästa dag anklaga en annan riksdagsledamot för att vara köpt, bara för att hon röstar annorlunda. Om riksdagsledamöter inte längre ska ha ett personligt och självständigt mandat behövs egentligen inte 349 ledamöter i kammaren. Då skulle det räcka med åtta stolar för partiernas gruppledare som kunde trycka på knappar åt resten.
Men så fungerar inte en levande demokrati.
Partier är viktiga. Partidisciplin är ofta nödvändig. Men ett parlament får aldrig reduceras till ett system där ledamöter förväntas rösta mot sitt samvete av rädsla för interna konsekvenser. Jag vet att flera ledamöter inom både Liberalerna och Kristdemokraterna egentligen stödde övergångsbestämmelser men ändå röstade emot sin egen övertygelse. Det är enligt min mening inte ett tecken på en stark parlamentarism, utan på en försvagad sådan.
Just därför är det också viktigt att vi accepterar konsekvenserna av att ledamöter är fria att rösta som de vill, även när det missgynnar den egna sidan.
Jag vill också vara tydlig med att detta inte är början på demokratins sammanbrott. Alla partier i Sveriges riksdag har genom åren agerat tvivelaktigt i parlamentariska frågor. Sverigedemokraterna hölls under lång tid utanför kvittningssystemet av övriga partier. Decemberöverenskommelsen var också ett djupt problematiskt försök att göra ett folkvalt parti politiskt irrelevant i riksdagen.
Men två fel blir aldrig ett rätt.
Den aktuella voteringen står fast eftersom inget formellt regelbrott begicks, men möjligheten finns fortfarande att göra om voteringen med hela riksdagen närvarande
Det finns fortfarande möjlighet att reparera skadan. Den aktuella voteringen står fast eftersom inget formellt regelbrott begicks, men möjligheten finns fortfarande att göra om voteringen med hela riksdagen närvarande. Förtroendet mellan partierna och mellan ledamöterna har tagit skada. Det behöver återupprättas genom ansvarstagande och ödmjukhet från alla parter.
Vi på Tidösidan har fortfarande många viktiga reformer framför oss. Då är det oansvarigt att riskera hela riksdagens arbetsformer för en enskild votering.
Oppositionen har krävt en ursäkt från Sverigedemokraterna. Jag skriver inte detta på uppdrag av mitt parti och talar endast för mig själv. Men som riksdagsledamot för Sverigedemokraterna vill jag ändå be talman Andreas Norlén, oppositionen, våra samarbetspartier och svenska folket om ursäkt för den del av ansvaret jag bär i den situation som nu uppstått.
Kritik som framförs av övertygelse och omsorg om demokratin är inte illojalitet. Tvärtom är det ibland en skyldighet
Förtroendet för riksdagens arbetsformer är viktigare än kortsiktiga parlamentariska segrar. Om mina partikamrater upplever denna text som hård vill jag också säga detta: kritik som framförs av övertygelse och omsorg om demokratin är inte illojalitet. Tvärtom är det ibland en skyldighet mot partiet, demokratin och landet.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Katja Nyberg, riksdagsledamot (tidigare SD): ”Inte SD:s sak att säga hur jag ska rösta i riksdagen”
Mats Svegfors, publicist: ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”
