Programledaren blir allt mer förtvivlad. Det är i USA, direkt efter andra världskriget, och nu sitter en gäst i hans radiostudio och påstår att nazisterna var som vilka människor som helst. Att deras oerhörda förbrytelser kan begås överallt på jorden, i vilket land som helst.
Inte här i USA väl? försöker programledaren.
Jo. Gästen, allt mer berusad, insisterar. Även i USA. Nazisterna var inte representanter för någon metafysisk ondska utan vilka människor som helst. Det som hände i Tyskland skulle kunna hända också här.
Avbrott för reklam. Gästen kastas bryskt ut ur studion.
Scenen utgör avslutningen på förra årets storfilm ”Nürnberg”, närmast övertydligt aktuell i en värld där stormtrupper intagit gatorna i världens en gång viktigaste demokrati och landets ledare uppvisar ett rovdjursbeteende efter ”livsrum” som omfattar betydligt större geografiska arealer än Sudetenland.
Nazistledarna, fann han, följde företagets strategi. Kom på nya idéer. Gjorde sitt jobb och fick sin lön
Den bångstyrige gästen i radiostudion fanns också i verkligheten. Han hette Douglas Kelly, var psykiater och fick i uppdrag att utvärdera de ledande nazistiska krigsförbrytarna inför rättegångarna i Nürnberg, bland andra Hitlers mytomspunne ställföreträdare Hermann Göring. Kelleys slutsats var att varken Göring eller någon av de andra koryféerna uppvisade någon särskild ”nazistisk” patologi, utan att de var normala människor – de flesta av oss skulle ha kunnat agera precis som de, under givna omständigheter. Nazistledarna, fann han, var visserligen amoraliska och uppslukade av sig själva, men de tillbringade arbetsdagarna bakom sina skrivbord precis som vilka tjänstemän som helst. Följde företagets strategi. Kom på nya idéer. Gjorde sitt jobb och fick sin lön.
Efter hemkomsten till USA skrev Douglas Kelley boken ”22 celler i Nürnberg”. Han fortsatte sina psykologiska experiment och föll allt djupare ner i alkoholmissbruk. 1957 fick han ett av sina allt vanligare vredesutbrott och bet – möjligen oavsiktligt – i en kapsel med cyankalium, samma medel med vilket Hermann Göring tog sitt liv i fängelset. Han dog i kramper och med fradga i munnen, inför ögonen på sin familj.
Men de slutsatser han drog är inte desto mindre giltiga, mer än 80 år efter Förintelsen. I boken ”The nazi and the psychiatrist” – som filmen ”Nürnberg” bygger på – fick författaren Jack El-Hai tillgång till Kelleys anteckningar, som är ett viktigt bidrag till förståelsen av hur en liten grupp människor på kort tid kan störta en hel värld ner i kaos.
’Jag betraktade avtal som toalettpapper’, säger Göring i ett av deras samtal. ’Självfallet ville jag göra Tyskland stort igen’
Att minnas Förintelsen är svårt. Varje försök att ”använda” den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk erfarenhet som är unik och oerhörd. Å andra sidan finns det i upptakten till andra världskriget och nazisternas folkmord tidlösa mekanismer som är omöjliga att blunda för, inte minst i en tid då världens härskare lämnar de normala reglerna för mänsklig interaktion. Douglas Kelley diagnostiserar i sina anteckningar Hermann Göring som narcissistisk, farlig, fylld av storhetsvansinne. Han är ”emotionellt volatil” och fixerad vid sig själv och sin styrka. ”Han var”, skriver Kelley i sina privata anteckningar, ”den mest hänsynslösa människa jag har träffat på”.
”Jag betraktade avtal som toalettpapper”, säger Göring i ett av deras samtal. ”Självfallet ville jag göra Tyskland stort igen. Om det kunde göras med fredliga medel, utmärkt. Om inte så fanns det andra sätt …”
Ändå fanns det också hos monstruösa personer som Göring mänskliga drag, som sprider ett förklarande ljus över vår tid. När Kelley frågade honom varför han aldrig gått emot Führerns dåraktiga impulser och förblivit en evig ja-sägare också när kriget oavvisligen var förlorat för Tyskland, svarade Göring: ”Var vänlig visa mig en nejsägare i Tyskland som i dag inte ligger död och begraven.”
Så fungerar det rimligen också i vår tid. Under Nürnbergrättegången säger Göring till en av Douglas Kelleys kollegor: ”Människor kan alltid förmås att lyda ledarnas vilja. Det är lätt. Allt man behöver göra är att tala om för dem att de är under attack och anklaga pacifisterna för bristande patriotism och för att de utsätter landet för fara. Det fungerar på samma sätt i alla länder.” 1947 lanserade Kelley inför organisationen Anti-Defamation League förslaget att alla ledande politiker borde genomgå en psykologisk undersökning – en odiskutabelt framsynt poäng i ljuset av kommande utveckling.
Moralisk ambition, skriver Bregman i sin bok, är alltså inte en egenskap utan ett tankesätt
Men än viktigare är att Douglas Kelleys slutsats – om ondskans gamla vanliga skallighet – också kan appliceras på motståndet mot tyranniet. Precis som en liten grupp människor snabbt kan förändra världen till det sämre kan en lika liten grupp också göra motsatsen. Den nederländske författaren Rutger Bregman understryker i sin nya bok ”Moralisk ambition” detta enkla faktum. Människor som formerar motstånd mot våld och förtryck gör det inte för att de är ”goda”, utan för att omständigheterna gör det möjligt för dem att utföra handlingar präglade av medmänsklighet och humanitet. Lika lite som någon metafysisk ondska sammanbinder nazister eller andra folkmördare finns det några särskilda karaktärsdrag som förenar dem som gör motstånd mot dem.
I ett särskilt angeläget avsnitt av boken exemplifierar Bregman med drivkrafterna hos de människor som hjälpte judar att fly undan nazisterna under Förintelsen. Inget, varken i gener eller uppväxtmiljö, predestinerade dem att göra så, det var omständigheterna som blev avgörande. Den gemensamma nämnaren bland dem var, enligt Bregman, inte någon personlig ideologisk övertygelse, utan det faktum att också deras grannar, vänner och bekanta gjorde det och uppmanade dem att göra detsamma. Nästan alla människor vill bli tagna i anspråk.
Moralisk ambition, skriver Bregman i sin bok, är alltså inte en egenskap utan ett tankesätt. ”Du gör inte gott för att du är en god människa, du blir en god människa genom att göra gott”, skriver Bregman. De som hjälpte judar värderade inte sina handlingar på en moralisk skala, utan betraktade dem som naturliga, eftersom alla andra i deras omgivning gjorde likadant.
Detta har inträffat – och därför kan det inträffa igen
Förintelsen är, det förtjänar att upprepas, en unik händelse. Men själva poängen i att minnas den är att förstå att det som hände inte var resultatet av någon oförklarlig ondska, utan av att människor ungefär som vi själva på nära håll mördade andra människor, också de ungefär som vi själva. Detta har inträffat – och därför kan det inträffa igen.
Klarsyntheten kring drivkrafterna hos både bödlar och deras tysta sympatisörer fanns tidigt. I april 1945 gick historikern Hugo Valentin i en artikel i DN till storms mot de kvarvarande svenska tyskvänner som ännu inte förstått att kärnan i nazismens väsen var ”dess fullständiga emancipation från den västerländska uppfattningen av människovärdet som något heligt.” Undfallenheten för nazisterna, menade Valentin, var en ”nihilismens revolution” och dess renodlat animaliska syn på maktkampen mellan folken ledde till en livsfarlig ”frigjordhet från allt ’humanitetspjåsk’”.
”Humanitetspjåsk.”
Ännu en bekant klang.
Dagens medlöpare skulle väl kalla det för woke-virus.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
