En 113 år gammal isjakt seglade häromdagen ut på Riddarfjärden. Farkosten bar, precis som de flanörer som sorglöst instagrammar från den frusna vattenspegeln framför Stadshuset i Stockholm, på minnen från forna tiders vargavintrar.
Jag kom att tänka på lille Dag Beskow. En söndag i mars 1922 går han tillsammans med sina bröder ut på isen nedanför Villa Ekeliden i Djursholm. Han har otur. En fyrtioårig ingenjör i vargskinnspäls, ordförande i den lokala isjaktsklubben, kommer farande utifrån Stora Värtan. Allt för sent får han syn på Dag, som träffas av isjaktens medar, slår huvudet i isen och dör.
Tragedin blir genomgripande, inte minst för Dags föräldrar. Annika Persson berättar i sin fina bok ”Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria” om hur de hanterar sonens död, och temat återkommer även i den nya Elsa Beskow-utställningen på Thielska galleriet i Stockholm, ”Förtrollad vardag”. ”Från ett barns död hämtar man sig inte”, skriver Annika Persson. På ett konstnärligt plan bildar olyckan bakgrund till den hotfullt melankoliska stämningen i ”Resan till landet Längesen”, som den sörjande modern säger sig skapa i ”närvaro” av sin döde son.
’Blomsterfesten i täppan’ från 1914, där de fina blommorna störs av det uppstudsiga ogräset, är en brutal analys av den tidens klassamhälle
Elsa Beskows bildvärld befinner sig å andra sidan alltid i samspel med sin tid. Den till synes idylliska ”Blomsterfesten i täppan” från 1914, där de fina blommorna störs av det uppstudsiga ogräset, är en brutal analys av den tidens klassamhälle. I förrädisk färgprakt återspeglas radikalismen i den samhällsförbättrande iver som präglade både Elsa och Natanael Beskows livsverk.
I dag framstår deras tid, det moderna genombrottet, som ett eget landet Längesen att drömma sig tillbaka till. Framtidstron låg som en ljusrök över isen. Socialdemokrater och liberaler enades om en universell utvecklingsoptimism på individnivå; föreläsningsföreningar, arbetarinstitut, studiecirklar och folkbibliotek växte fram. Bildningskoalitionen kom så småningom att omfatta även konservativa krafter. Övertygelsen om att människans bestämning är att stiga mot ljuset blev en överenskommen självklarhet.
I denna tidsanda var Elsa och Natanael Beskow centralfigurer, besjälade av att det måste vara möjligt att iscensätta en bättre värld. Elsa Beskow gav ut ”Hattstugan” 1930, bara något år efter Per Albin Hanssons berömda tal om folkhemmet, och således fick de olydiga barnen i boken både ett praktiskt hem, styrt av den nye fosterfaderns tryggt patriarkala hand, samt en modern sommarstuga. Det omoderna, osunda och oförnuftiga skulle vädras ut med hjälp av både folkfostran och sociala förmåner. Paret Beskows tanke var att det goda samhället inte skapas endast av mötesresolutioner och riksdagsbeslut, utan att det måste växa inuti människorna, varje dag.
Bland annat dyker en grupp unga killar ’av utpräglad ligisttyp’ upp i läsrummet, kastar tallris ur vaserna, bråkar och slänger karameller på varandra
1912, samma år som ABF börjar samla arbetare till bildning och bokläsning, slår alltså Natanael Beskow upp dörrarna till Birkagården i Stockholm, ett socialt arbetscentrum inspirerat av den engelska settlementrörelsen som syftade till gemenskap mellan människor över alla ålders-, yrkes- och åsiktsgränser.
Annika Persson berättar i sin bok om hur framför allt stadsdelens mindre bemedlade ungdomar hittar dit. Bland annat dyker en grupp unga killar ”av utpräglad ligisttyp” upp i läsrummet, kastar tallris ur vaserna, bråkar och slänger karameller på varandra. Personalen kommer på idén att uppmuntra deras sportintresse och förlösa deras energi med fysisk träning. Parallellt med läsövningarna får de alltså gymnastisera och lyssna på föredrag om äventyr och idrottsprestationer. Senare inrättar man en folkhögskolekurs för arbetslösa säsongsarbetare, en verksamhet som utvecklas till Birkagårdens folkhögskola på Marholmen utanför Stockholm.
Tidens lösen är växelverkan mellan plikt och frihet. Det är knappast någon mjukismoral som genomsyrar Elsa Beskows böcker, från den hårda klasskampsretoriken i ”Fest i blomstertäppan” till den obönhörliga strafftanken mot barnen i ”Hattstugan” (först smaka riset, sedan honungskakan).
Men makarna Beskows världsbild byggde hela tiden på en tilltro till människan och hennes möjligheter att växa och lysas upp inifrån. Natanael Beskow trodde på varje individs förmåga att utveckla de egenskaper som det medborgerliga livet kräver: initiativkraft, öppenhet, solidaritet, ansvarskänsla och hänsynsfullhet.
En hel del förenar deras tid med vår. Krigets vanvett och förtvivlan över hur det människor byggt och skapat används för att döda och förstöra känner vi igen. Under första världskriget plågades Natanael Beskow av att se hur banden mellan folken, utbytet av vetenskapliga rön, religiösa uttryck, konst och handelsvaror slets sönder. Under andra världskriget tog Birkagården emot judiska flyktingar från Tyskland, bland dem kända namn som konstnären Lotte Laserstein och den blivande läkaren Jerzy Einhorn. Skolans rektor Gillis Hammar hamnade, till följd av sitt civilkurage, bland de främsta på nazisternas lista över fiender som skulle elimineras vid ett maktövertagande.
I dagens av råhet präglade politiska klimat kan naturligtvis engagerade humanister som Elsa och Natanael Beskow framstå som ytterligt patetiska. Just därför är de förebildliga. Deras vision om att lysa upp människan inifrån är raka motsatsen till dagens politiska praktik, inte minst på folkbildningsområdet. I dag drömmer många i kretsarna runt regeringen om raka motsatsen, bland annat i idédokumentet ”Tidö 2.0” där företrädare för tankesmedjorna Timbro och Oikos tillsammans skissar på sina visioner för nästa mandatperiod. Här ingår explicit förslaget att fasa ut allt statligt stöd till den svenska folkbildningen.
En sådan politik vore inte bara djupt osvensk och historielös, utan också raka motsatsen till vad dagens samhälle bäst behöver. Vad vår tid ropar efter är snarare en ny Natanael Beskow, besjälad av idén att skapa nya institutioner som får människor att växa tillsammans. Detta borde vara lika politiskt okontroversiellt som att bekämpa hjärt- och kärlsjukdomar eller undvika gift i dricksvattnet.
Inte minst behöver man skingra vanföreställningarna om att folkhögskolor och studieförbund skulle vara ett slags kuddrum fyllda av parasiterande samhällselement. Snarare borde folkbildningen ses som en del av nationella försvaret, med ett särskilt ansvar för att motverka desinformation. Alla med ett minimum av historisk förståelse inser att ett fungerande totalförsvar behöver både bombplan och bibliotek.
Ett tydligare exempel på bildningens roll i försvaret av Sverige är svårt att tänka sig
Kanske vore Natanael Beskows trosvissa nätverksbyggande en ny strategi? Benton Wolgers – en av dagens lärare på Birkagårdens folkhögskola – har föreslagit att folkbildningens företrädare borde bjuda in alla politiker, oavsett parti eller beslutsnivå, för att de med egna ögon ska få se verksamhetens samhällsnytta. Det finns exempel på att inte minst lokala politiker har svängt efter att ha fått en förståelse för vad en folkhögskola verkligen är och gör. Så skulle man till exempel ha kunnat förhindra den bedrövliga ironin i att Markaryds folkhögskola i somras tvingades lägga ner innan man hunnit starta sin allmänna kurs med beredskapsprofil, där studenterna skulle kunna läsa in högskolebehörighet samtidigt som de fördjupade sig i civilförsvar, hemberedskap och totalförsvarskunskap. Ett tydligare exempel på bildningens roll i försvaret av Sverige är svårt att tänka sig.
Elsa och Natanael Beskow dog samma år, 1953, trettio år efter sin sons olycka på isen. Boken om landet Längesen slutar i återförening och konsensus mellan troll, drakar och människor, och i dag är det lätt att se Elsa Beskows kombination av realism och fantasi som en förutsättning för att behålla den mentala hälsan i vår tid. Eller som en recensent redan 1901 beskrev den världsförbättrande potentialen i ”Puttes äventyr i Blåbärsskogen”: ”Ett kraftigt verkande medel mot melankoli, livsleda och annat dylikt trolltyg”.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
