Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vem ska man tro på, denna julafton i den värsta av tider?
Kanske på julvärden Siw Malmkvist och ”den kvinnliga folkhemskraften”, som Åsa Beckman skrev fint om i helgen. I Sveriges radio var under många år författaren Maud Reuterswärd värd för uppesittarkvällen ”Endast mamma är vaken”. Salta kortpjäser av Sonja Åkesson och stor skådespelarkonst av Sif Ruud. Samtal, musik och traditioner. 2018 orsakade en programledare i P4 en vredgad lyssnarstorm genom att inte spela ”O helga natt” med Jussi Björling direkt efter midnatt – för många en mer kanoniserad kulturell sedvänja än Kalle Anka. Radioprofilen Bertil Perrolf hade för vana att falla i gråt när han spelade den.
Kanske kan den vara könsöverskridande, den där folkhemskraften.
Musiken kan i alla händelser vara det. När Jussi Björling sjunger sin version av Adolphe Adams ”Julsång” – som den egentliga titeln lyder – är alla mirakel möjliga: en ovän blir en älskad broder, jorden fri och himlen öppen. Den klassiska inspelningen gjordes bara året före Jussi Björlings död, under trassliga personliga omständigheter, men han sjunger alltjämt på toppen av sin förmåga: rösten är känslig och sårbar, öppen och hederlig. Några år dessförinnan har han framfört sången under en jullunch på Atlantångaren ”Stockholm” så att de närvarande passagerarna satt som fastfrusna och erfor hur hoppets stråle går igenom världen. Den enda som kommer i närheten är Mahalia Jackson.
Aldrig är musiken – eller kulturen – så betydelsebärande som under julen.
De brittiska soldaterna svarade med sång och snart möttes soldaterna obeväpnade mellan skyttegravarna
Det kanske vackraste exemplet finns i Stanley Weintraubs klassiska bok ”Stilla natt”. Den handlar om den berömda vapenvilan på Västfronten under första världskrigets första jul 1914, då frosten för några dagar fick det ogenomträngliga lerhelvetet mellan skyttegravarna att ändra skepnad och lysas upp av mänsklighet – och musik.
Vapenstilleståndet började spontant, när de tyska soldaternas julgranar tändes upp längs skyttegravarna och soldaterna tog ton i den klassiska psalmen ”Stille nacht, heilige nacht”. Tonerna från en kornett svävade tvärsöver linjerna, en fransk dragspelare bröt tystnaden i sin sektor och någon spelade Händels ”Largo” på violin. De brittiska soldaterna svarade med sång och snart möttes soldaterna obeväpnade mellan skyttegravarna, bytte julklappar med varandra och begravde sina döda kamrater.
Aldrig har krigets konstruerade konflikter stått lika klara som då, när soldaterna fick möta varandra som människor
Aldrig har krigets konstruerade konflikter stått lika klara som då, när soldaterna fick möta varandra som människor. Krigsledningens och de höga officerarnas skräck för denna ”fraternisering” underströk bara ytterligare hur kriget tvingar fram motsättningar mellan människor som egentligen inte vill varandra något ont.
En av de vackraste versionerna av ”Stilla natt” är Simon and Garfunkels inspelning från 1966, den där en uppläst nyhetssändning hörs i bakgrunden: tröstlösa telegram om våld, rasism, motsättningar och det blodiga kriget i Vietnam. Ju längre låten pågår, desto svagare blir ljudet av musiken tills den helt drunknar i nyhetsuppläsarens rapporter om det nattsvarta världsläget.
Desto större skäl att spela den igen.
God jul!
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
