”Det fruktansvärda börjar bli alldagligt.”
Så sade Olof Palme när han i oktober 1969 – samma månad som jag föddes – valdes till partiordförande för Socialdemokraterna.
I dag framstår observationen som närmast makabert tidlös.
Sjutton år senare blev jag, i likhet med många andra svenskar, en del av det kollektiva minne som för alltid fäster oss vid en plats i tiden. Jag satt i en buss på väg hem från en skolresa till Alperna och min vän grät hela vägen till München. Därefter minns jag begravningen, en likgiltigt kall marsdag då den vita kistan färdades genom Stockholm medan stadens samtliga kyrkklockor ringde. Vi stod en hel dag längs kortegevägen, jag minns människor som kastade blommor på gatorna och allvarsamma män med tungt röda fanor. Dagen i övrigt helt och bottenlöst grå.
Men minnet i dag, fyrtio år senare, handlar också om den uteblivna lösningen på denna nationella tragedi. Eller rättare sagt: det är den uteblivna lösningen som har blivit den nationella tragedin. Hans-Gunnar Axberger sammanfattade häromåret skeendet på ett magistralt sätt i sin bok ”Statsministermordet”, där det i grunden bedrövliga dramat åskådliggjordes med så väl syrad saklighet att det fick en underton av folklustspel. Länsmannen som tvingades vända på väg till Vasaloppet, Kling och Klang som jagade svartmuskiga män, världens bästa Carlsson som stekte biff och serverade Cutty Sark.
Polisman Potatis med walkie-talkien? Missbrukare Mustasch med revolvern? Reklamkonsulent Rundnätt med handlovsväskan?
Och i dag? I dag är allt förvandlat till tidsenlig true crime eller klurigt Cluedo, dock utan giltigt utpekande av den skyldige i sista rummet. Polisman Potatis med walkie-talkien? Missbrukare Mustasch med revolvern? Reklamkonsulent Rundnätt med handlovsväskan? Vadå, jaså, inte han heller!?
Men mordet på statsminister Olof Palme är inget sällskapsspel. Det är en berättelse värd att ta på största allvar, om en nedstigning i det sönderrostande folkhemmets oljegrop, där botten aldrig tycks nådd. Ju mer man rör runt i slammet, desto märkligare figurer framträder. Genom turerna i den misslyckade mordutredningen har denna berättelse genom åren avslöjat oväntade aspekter av världens modernaste och mest rationella land, där till synes normala svenska människor visat sig sysselsatta med de mest onämnbara ting. Bombmän med bibelcitat. Privatspanare med partibok. Vapenfetischister i villastaden.
”De kunde inte förklara fallet, men de förklarade kanske oss”
Berättelsen om mordet på Olof Palme har på så sätt blottlagt, och fortsätter blottlägga, sanningen om oss själva. Inte vilka vi vill vara, inte vilka vi tror oss vara, utan vilka vi är. När vi tror oss fortsätta undersöka Palmemordet fortsätter vi undersöka oss själva.
Detta är den bestående insikten, kanske alltjämt den enda giltiga, från det svenska vintermordet 1986. I sin stora essä om Palmemordet i boken ”Kartritarna” menar Per Olov Enquist att det mest betydelsefulla med en händelse kanske inte är vad som hänt, utan hur vi behandlar händelsen i våra drömmar och myter. Det viktiga, menar Enquist, var kanske inte vem som begick mordet, utan vad jakten på mördaren berättar om oss. ”De förklaringar vi skapade gav en bild av våra drömmar, och vår skräck, något annat förklarade de ju inte eftersom fallet är olösligt”, skriver han. ”De kunde inte förklara fallet, men de förklarade kanske oss.”
Mordet på Palme, och de misslyckade och kaotiska försöken att hitta en mördare och en förklaring, tvingade på så sätt fram ett försök till självrannsakan, ett slags kollektiv psykoanalys, förhoppningsvis alltjämt pågående. Självsynen måste vi ju ta itu med, förr eller senare.
Jag skulle i så fall säga att den tiden har kommit. I sin apokalyptiskt färgade minnestext i DN den 2 mars 1986 skrev Olof Lagercrantz om sin tids politiska våldsretorik: ”Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram.”
Kanske är Lagercrantz på väg att bli sannspådd. Medan världen fortsätter i riktning mot det universella mordet framstår sökandet efter en enskild svensk gärningsman snarast som en trygghetsskapande ritual. Förmodligen kommer vi att fortsätta finna både nya och gamla misstänkta som var och en på sitt sätt uppfyller tidens krav och därför ”inte går att komma runt”.
Men den mördade statsministern själv, Olof Palme? Går det att komma runt honom?
Själv har jag alltid tyckt att Palmes finaste tal var det som han höll bara tre år innan han mördades
Det har funnits minnesdagar, under tidigare år, då det har känts enkelt och naturligt att påminna om hur Sverige och socialdemokratin borde återvända till Olof Palmes minne och till grunden i hans politiska vision, som egentligen inte var någon vision, utan bara ett praktiskt arrangemang kring varje människas värdighet.
Själv har jag alltid tyckt att Palmes finaste tal var det som han höll bara tre år innan han mördades. Palme talar där om ”livsloppet” och om hur alla människor ställs inför samma grundläggande problem genom livet: att finna lekkamrater på skolgården, en plats i arbetslivet, bostad och familj, att se sina barn och barnbarn växa upp och säkra sin försörjning och värdighet inför ålderdomens skröplighet.
”Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé, frigjord från dessa livets vilkor”, sade Palme. ”Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu ska kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv. Då hotar de ingens framtid.”
I dag ifrågasätter kulturkrigets mest hänsynslösa aktörer inte bara de mänskliga rättigheterna utan också rätten till mediciner och kampen mot cancer
Detta var också stommen i socialdemokratins stora berättelse, den som alltid varit så provocerande för utopister och dogmatiker i alla läger, och som handlar om människor som reste sig och fick värdighet. En berättelse som kom att skapa en så stor del av 1900-talet eftersom den fick människor att säga: Nu förstår jag min plats i detta sammanhang.
I dag tycks denna till synes självklara politiska idé lika havererad som mordutredningen kring den person som formulerade den. Det slags moraliska grammatik som Olof Palme på sin tid kunde ta för given finns inte längre. Inte ens människovärdet är längre en överenskommen konstruktion.
I dag ifrågasätter kulturkrigets värsta vildhjärnor inte bara de mänskliga rättigheterna utan också rätten till mediciner och kampen mot cancer. I Sverige talar den vice statsministern om att freda det svenska folket från ”packet” och den partiledare som 2009 avslöjades med att skråla med i fyllevisor om Palmemordet leder i dag Sveriges näst största parti och gör anspråk på statsministerposten. 4 av 10 svenska män står bakom honom.
Ja, det fruktansvärda börjar bli alldagligt, som Olof Palme slog fast i sitt tal redan 1969
Hatspråkets mekanismer fungerar, stora delar av världen styrs av narcissistiska dårar och nihilistiska oligarker. Det tredje världskriget är redan här, sade Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj när hans land i veckan gick in på femte året av sitt hjältemodiga försvarskrig mot vår tids värsta tyrann.
Ja, det fruktansvärda börjar bli alldagligt, som Olof Palme slog fast i sitt tal redan 1969. Men han inskärpte också att samhället är en rörelse av enskilda människor och att katastrofen därför inte är oundviklig. ”Insikten växer om att dagens avgörande problem till sin natur är sociala och politiska och således måste lösas med sociala och politiska metoder. Därför kan utvecklingen endast vridas rätt av folken själva”, sade han.
Det är kring denna tanke som det historiska minnet kring Olof Palme ska byggas. De gemensamma ödesfrågorna, från klimatkrisen till demokratins kris, kommer i slutändan inte att handla om förverkligandet av någon paradisisk utopi, utan om en konkret vardag med enskilda människors problem och glädjeämnen i centrum – och om de politiska prioriteringar som skapar denna vardag.
”Vi är dömda att vara här på jorden”, sade Palme en gång i en tv-intervju. ”Vi måste göra livet så anständigt som möjligt. Det är basen i min politiska filosofi.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
