”Det är inte sant att Evert Taube är död.”
Så skrev Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt en söndag 1973.
Nationalskalden var försvunnen, svarade inte i telefon, ett rykte gick att han var död. Strömstedt började skriva på hans nekrolog.
Ryktet visade sig falskt. Men den 31 januari 1976, för exakt 50 år sedan, fick Strömstedt verkligen användning för sin förskrivna dödsruna.
Sentensen får dock alltjämt sägas vara sann. Evert Taube är i högsta grad vid liv.
I den nya svenska tv-serien ”Populära problem” skriver huvudpersonerna vid ett tillfälle ut falska femtiolappar på en skrivare. Sedelns motiv är – vilket jag och förmodligen de flesta andra också nästan hade glömt – Evert Taube. Så snabbt lyckades alltså det kontantlösa samhället försnilla det monetära kulturarvet och beröva oss daglig närkontakt med svenska operadivor, dämonregissörer och diktande diplomater.
Samt alltså nationalskalder.
Citatet på sedeln kan markera ironins och den konstnärliga finkänslighetens höjdpunkt i Riksbankens historia
Och faktum är att den snart bortglömda femtiokronorssedeln också rymmer en annan berättelse. På sedeln finns, vid sidan av Taubes porträtt, ett slags minimal vattenstämpel med några rader ur en av hans mest kända sånger: ”Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå!/Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner/Sällan får han rasta – han får slita för två/Hur han klarar skivan kan ingen förstå”.
Citatet på sedeln kan markera ironins och den konstnärliga sensibilitetens höjdpunkt i Riksbankens historia. Raderna är nämligen en påminnelse inte bara om Evert Taubes ständiga brist på ”sekiner” och hans kverulantiska förhållande till det svenska skattesystemet, utan också om något mer. I själva verket är ”Sjösala vals”, som författaren och DN-kritikern Martin Nyström har påpekat, ett av den svenska litteraturens mest originella bidrag till diskussionen om människans roll i en svår tid.
Varför, undrar någon kanske. För att ”Sjösala vals” spelades in 1942.
Och Evert Taube? Vad gör han? Jo, han ger alltså ut ’Sjösala vals’
Detta år befinner sig världen i en av sina mörkaste faser. Tyskland och dess allierade står på höjdpunkten av sin styrka. En stor del av Sovjetunionen är intaget, liksom Nordafrika. ”Man kan ge tyskarna rätt i att det inte finns någon strimma på denna jord som kommer att bli oberörd av krigets utgång”, konstaterar en ledarartikel i DN.
Också på den konstnärliga fronten flockas molnen på himlen. Erik Lindegren ger ut diktsamlingen ”mannen utan väg” – ett djupt modernistiskt mästerverk fyllt av våld, mörker och ett tillstånd av förödande kris: ”ordet begår harakiri i krevadernas sken och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”, skriver Lindegren.
Och Evert Taube? Vad gör han? Jo, han sjunger alltså ”Sjösala vals”, den kanske mest otvunget livsbejakande av alla hans sånger. Här skuttar, som framgår på femtiokronorssedeln, Rönnerdahl med ett skratt ur sin säng, lycklig som en lärka i vårsolens sken.
Var Taube en idiot? En enfaldig idylliker?
Ingetdera, vill jag hävda.
Taube var, som Mikael Timm konstaterar i sin omfångsrika biografi ”Livet som konst, konsten som liv”, inte någon politiskt radikal diktare. Till detta var han alltför egensinnig och uppfylld av andra ting (provensalsk trubadurdiktning och sig själv). Men han var för den skull inte världsfrånvänd.
Redan under fascismens upptakt, i en tid då det offentliga Sverige fortfarande beundrade både Tyskland och Mussolini, skriver han visan ”Målaren och Maria Pia”, som berättar om de tragiska konsekvenserna av Italiens grymma kolonialkrig i Abessinien och fascismen i Spanien. I juli 1944 talar han om ”Hitlers massmord på de försvarslösa judarna, såsom feghetens, råhetens, omänsklighetens triumf”. Senare i livet tog han konsekvent ställning mot rasism och vandalisering av naturen. Typiskt woke!
Läs och titta på nyheter morgon och kväll, förmanar han. Var noga med vilka källor du får dem ifrån
Jag kom att tänka på Taube när jag, under en jämförelsevis fridfull vecka i världen, fick tillfälle att lyssna till psykiatern Anders Hansen som talade om sin kommande bok om den mänskliga hjärnan. Hansen fick frågan om våra hjärnor egentligen är rustade för den kaskad av katastrofer som i dag översköljer oss i den digitala nyhetsfloden. Hans svar var ett tydligt nej.
Våra hjärnor har genom evolutionen, menade Hansen, utvecklats för en sak framför andra: deras främsta mål är att vi ska överleva till morgondagen. Det betyder i sin tur att hjärnan mycket skarpt reagerar på fara. För de människor som levde förr fanns de enda faror de kände till i deras omedelbara närhet: en tiger som hoppade fram ur en buske eller ett vulkanutbrott. Något annat visste man inte om – att känna till en jordbävning på en annan kontinent hade varit som att i dag få vetskap om en jordbävning i Andromedagalaxen.
I dagens hyperdigitaliserade värld är det inte längre så. Ur vår hjärnas perspektiv är alla pushar och nyheter om invasion, stormtrupper och galningars tirader konkreta hot mot oss själva. En hjärna i Sverige reagerar som om hotet är personligt, trots att det sker på en annan plats på jorden. På ett intellektuellt plan vet vi naturligtvis att det som sker i andra länder och kontinenter inte omedelbart berör oss här och nu, men eftersom hjärnan i grund och botten är en överlevnadsmaskin innebär det att vi reagerar som om det gjorde det – en effekt som stärks av alla de algoritmer som väljer ut sådant som gör oss arga och rädda.
Anders Hansens råd är därför att vara försiktig med hur mycket information man tar till sig. Läs och titta på nyheter morgon och kväll, förmanar han. Var noga med vilka källor du får dem ifrån.
Känns som en återgång till en rimligare värld.
Rönnerdahl är för den skull ingen lycklig dåre. Han har både sorger och ont om sekiner
”Min önskan är att besjunga skönheten och glädjen som kriget hotar att förgöra”, skriver Evert Taube om tillkomsten av ”Sjösala vals”. Han talar om lärkan och göken, ”livsglädjens bevingade budbärare”, som aldrig låter sig nedtystas av krigens åskor, men ständigt är beredda att sjunga skapelsen lov: ”Så bör också människan i onda och hårda tider besjunga det goda.”
Det är just detta han gör i ”Sjösala vals” under det mörka krigsåret 1942. Rönnerdahl är för den skull ingen lycklig dåre. Han har sorger och ont om sekiner och full vetskap om både katastrofens existens i bakgrunden och de förluster som ska komma i framtiden.
Men han valsar ändå!
Det är hela poängen.
På så sätt blir denna till synes trallande visa en djupt politisk dikt – en hoppingivande skildring av hur många människor, i likhet med livskonstnären Rönnerdahl, försöker ”klara skivan” inför en annalkande katastrof: genom att laga sin mat, vara med sina nära och göra sin plikt som människa i livet.
Det är, som sagt, inte sant att Evert Taube är död.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
