Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Nationaldagskänsla inför VM? Både brandmän och vuxna nepobabies gör sitt bästa för att ge fotbollspatriotismen en positiv melodisk innebörd inför de kommande veckorna. All in för Sverige!
Tongångarna känns igen. Inför VM i Västtyskland 1974 komponerade förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson själv kampsången ”Vi är svenska fotbollsgrabbar”. Den framfördes unisont av landslagstruppen och låg fyra veckor på Svensktoppen.
Samma år kunde också en sexåring på egen hand snurra upp motståndarnas försvar i Sveriges kvalmatcher. Åtminstone i fantasin. Bo Widerbergs ”Fimpen”, filmen om det lilla underbarnet som gör kometkarriär i landslaget, är en rå och ljuvlig tidsskildring av grusplanernas, polisongernas och tv-kannornas Sverige. Ernst-Hugo Järegård excellerar i rollen som fryntlig men hysterisk klubbdirektör, Magnus Härenstam som nervig dribblingskonstnär i knallgul blazer och Monica Zetterlund som den lilla pojkens ömma lågstadielärare. ”Åby” Ericson spelar sig själv och försöker övertyga Ralf Edström och andra utmattade landslagsstjärnor om att det är roligt att natta sin minderårige lagkamrat med sagan ”Fjorton små björnar”.
Huvudpersonen, Fimpen själv, är en på många sätt typisk stjärna av sin tid. Ett maskrosbarn sprunget ur den svenska välfärdsstatens prefabricerade betonghus, men ännu inte försedd med prestationsväst och spelardata. Lille Johans ambivalens inför elitidrottens kändisskap och mediala exploatering är fortfarande hjärtskärande.
Han är bördig från Djursholm, friherre med tilltalet baron och huvudman för sin släkt i Riddarhuset. Som ung spelade han med ättens vapensköld på sina benskydd
På så sätt befinner sig den sexårige stjärnan i stark kontrast till hur vägen från barn till fotbollsproffs ser ut i dag. Ett av de mest iögonfallande exemplen är Gustaf Lagerbielke, mittbacken som nickade in 2–1-målet i kvalet mot Polen och som blivit känd för sin verserade apparition och den ”tankebok” där han nedtecknar sina reflektioner vid speciella tillfällen.
Om man vill kan man se Gustaf Lagerbielke som en representant för hur svensk elitfotboll förefaller vara på väg tillbaka till sportens överklassrötter från de engelska internatskolorna under 1800-talet. Han är bördig från Djursholm, friherre med tilltalet baron och huvudman för sin släkt i Riddarhuset. Som ung spelade han med ättens vapensköld på sina benskydd.
Därtill satt hans namne, en av ättens anfäder, på stol nummer 10 i Svenska Akademien i början av 1800-talet. Den äldre Gustaf Lagerbielke var en förgrundsgestalt i svensk offentlighet, brevväxlade med Schiller och spelade en avgörande roll i tillkomsten av 1809 års regeringsform. I källorna omnämns hans ofta kvicka och eleganta verser och kupletter och hans ställning som ”förste direktör för Kungl. Maj:ts hovkapell och spektakler”. ”I diplomatiska kretsar ansågs L. såsom en stilist af hög rang och hans statsskrifvelser voro vanligen mästerstycken i sitt slag”, konstaterar Svenskt handbiografiskt lexikon.
Riktigt till dessa vittra höjder har möjligen inte unge baron Lagerbielke nått, även om han har förklarat att han tänker läsa Cormac McCarthys roman ”No country for old men” under VM-äventyret i USA. Han har också själv vittnat om vad hans klass- och familjebakgrund har betytt för hans utveckling som spelare. ”Framför allt ser jag det som att jag kommer från en väldigt driven familj, där satsningar uppmuntras. Jag har alltid känt att om jag vill göra allt för att bli så bra på fotboll som möjligt så kommer jag att få det stöd jag vill ha”, säger han. Lagerbielkes morfar spelade i allsvenskan och hans mamma har drivit ett företag för unga fotbollsspelare som söker individuell utveckling. I Lagerbielkes första ungdomslag i välbärgade Stocksund fanns två heltidsanställda tränare och förutsättningar för fyra utlandsresor varje år.
Släkten Lagerbielkes förflyttning från litteraturens akademier till fotbollens diton följer ett tidstroget mönster. I våras presenterade Centrum för idrottsforskning en uppmärksammad rapport om hur de så kallade fotbollsakademierna för barn och unga är på väg att förändra den gamla folksporten. ”Att tillhöra en viss akademi är som att ha en Ferrari på uppfarten”, säger en pappa i studien. Laganda och självuppoffring är på väg ut, soloprestationer och individuell status in. Elitfotbollen som en angelägenhet för en välmående medelklass? Nästa Zlatan kan låta vänta på sig.
Teknokratisk tyranni och datadriven ekonomism härskar nu inte bara över svenska skolor, polisstationer och sjukhus, utan också över den moderna fotbollen
Ännu mer extrem blir bilden i de privata ”akademier” som riktar sig mot dagens motsvarigheter till lille Johan Bergman i ”Fimpen”. ”Redan i 7–8 års ålder tränar våra spelare flera gånger i veckan med tydlig struktur, teknisk precision och en professionell inställning” skriver ett av dessa företag på sin hemsida. Barnen, får den hugade föräldern veta, drillas i ”disciplin, laganda och hårt arbete” och ges tillgång till ”samma avancerade återhämtnings- och behandlingsmetoder som världens främsta fotbollsstjärnor”, vilket för dagens sjuåringar bland annat inbegriper kryokammare för snabb återhämtning och inflammationskontroll samt rödljusterapi för att stimulera cellförnyelse och energinivåer.
Man får konstatera att det hänt en del sedan Fimpens ”Fjorton små björnar”.
På så sätt blir också den moderna fotbollen, så som den under de kommande veckorna kommer att gestaltas, ett symptom på en värre sjuka i tiden. Närmare bestämt den som filosofen Jonna Bornemark för några år sedan påminde om i sin bok ”Det omätbaras renässans”, där hon gjorde upp med hur friheten och det sunda förnuftet i vår tid ofta förtrycks av effektivitetskrav, dokumentationsdiktat och resultatreglementen. Teknokratisk tyranni och datadriven ekonomism härskar nu inte bara över svenska skolor, polisstationer och sjukhus, utan också över den moderna fotbollen, där KPI:er och konsultlogik tar kommandot över intuition och inlärd erfarenhet.
De sista filmrullarna fick köras i ilfart med poliseskort till premiärbiografen
Bo Widerberg var svuren motståndare till alla former av förpappring. Mårten Blomqvist ger i sin biografi ”Höggradigt jävla excentrisk” många kostliga exempel på kaoset kring inspelningen av ”Fimpen” – bland annat saknades både budget och skrivet manus och de sista filmrullarna fick köras i ilfart med poliseskort till premiärbiografen.
Men kanske förmedlar filmen just därför andra, omistliga värden. Minnesvärd är i vilket fall Monica Zetterlunds slutreplik i filmen, när Johan efter sin karriär är tillbaka i skolbänken och får höra klasskamraterna fnissa när han svarar att två plus två blir fem.
”På sitt sätt var det rätt”, förmanar fröken till de fjäderlätta tonerna av Prokofjevs första symfoni. ”För det finns saker som är viktigare än att två och två blir fyra.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
