Boklistan vecka 9: Realisationer, vardagsting, Duras och japanska cikador

Sedan några veckor har de till redaktionen inkommande högarna av recensionsböcker varit påfallande blygsamma. Det är en gammal tradition som de flesta tror har med bokrean att göra. Jag har lite svårt att se kausaliteten; svårt att föreställa mig hur det i februari är alle man på däck i bokbranschen och samtliga inblandade, från förläggare och författare till snubbarna på tryckeriet utanför Tallinn, lastar pallar med förra årets kokböcker och specialutgåvor av Kärleksdikt genom tiderna för damerna och Hemingway till herrarna tryckt på återvunnet toalettpapper, för vidare transport till bokhandlarna.

■ ■ ■

Forna är de dagar då jag köade vid midnatt för att kunna storma in och rycka till mig ett ex av någon raritet (Roger Fjellströms vackra utgåvor av Henri Michaux-tolkningar i särskilt åminne). Men jag har dragit alla mina rea-anekdoter tidigare, så ni slipper. För övrigt tror jag att den sinande bokutgivningen inför rean bara är enkel krämarmatematik. Vem köper en ny och dyr bok, när man istället kan välja en billig gammal en?

■ ■ ■

Både ny och gammal är Katarina Frostensons översättning av Marguerite Duras ”Vardagens ting”, som Ellerströms släpper i dagarna med nyskrivet förord av Frostenson. Första svenska utgåvan kom 1989, året efter det franska originalet. Det är en underbar samling reflektioner kring Duras och andras skrivande, och om att sitta och titta på damer eller på havet (”Ordet damer säger ingenting om man inte upplevt damerna vid Engelska kanalen”.

Duras är en författare som är svår att karaktärisera. Svårt att sätta ord på varför hon är så bra. Som när hon avslutar den inledande texten om sin bok ”Sommaren – 80”. Hon skriver kort och gott: ”’Sommaren – 80′ är den enda dagboken i mitt liv. Den om mitt förfall vid havet den dåliga sommaren år 1980.” Det har bitit sig fast sedan jag läste det första gången, och sedan dess kallar jag automatiskt alla 80-talssomrar för ”den dåliga sommaren”.

■ ■ ■

Det är en bok vars texter utgår ifrån M.D:s samtal med en god vän. Det påminner mig om att jag har sökt i 30 år efter ett exemplar av dubbel-lp:n ”Fruit of the Original Sin” – en gåtfull antologiplatta som till viss del berör Duras. Här finns bland annat en monolog som jag antar är ett långt intervjusvar. Man kan ta på cigarettröken i rummet när man lyssnar.

■ ■ ■

En rad från mer nyligen som satt sig i mig är när Samantha Harvey i den svindlande romanen ”Omloppsbanor” (översatt av Evas Åsefeldt för Modernista) beskriver en mycket gammal japansk kvinna som ”odlar sin ensamhet” på en ö: ”Hon hör en cikada, förr hörde man aldrig cikador så här sent på året, men nu för tiden är det så varmt att de inte vet när de ska dö.” Om ett halvår kommer jag att muttra att det är så varmt att man inte vet när man ska dö. Läsning är ett ömsesidigt införlivande.

■ ■ ■

Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.