”Med sin mentala styrka, sitt mod och sin livsglädje inspirerar hon långt bortom resultaten.”
36-åringen känner igen sig i prismotiveringen inför fredagens gala.
– Alla sju cyklister var i backen under olyckan, men det var bara jag som skadade mig allvarligt. Och jag har tänkt ”kanske var jag bäst rustad”. I stället för att bli arg på att det drabbade mig.
Nathalie Säfsten började med triathlon 2018. Pandemin pausade sedan allt tävlande men cyklingen kom i gång först. Därför blev det en satsning på den sporten och ambitionen var hög. Hon hade börjat köra i landslaget säsongen före olyckan och körde med ett belgiskt lag. Målet för 2023 var ett proffskontrakt.
– Men livet ville annat.
Solen sken på henne och kompisarna på träningsrundan i de spanska bergen den där februaridagen för drygt tre år sedan. Hon såg den mötande bilen som kom ut ur högerkurvan och hann tänka ”det här blir inte bra”. En dov duns och sedan blev det svart.
– I cykel hör det till att man vurpar, det här var första gången som jag inte ställde mig upp efteråt.
Hon är anställd i Försvarsmakten och hennes förvärvade kunskaper gjorde att hon systematiskt testade kroppens funktioner steg för steg när hon vaknade på asfalten.
– Det första jag registrerar är att det bubblar ganska mycket i höger lunga, ett typiskt ljud för att man har punkterat lungan. Jag testar att andas och det funkar, men det gör ju fruktansvärt ont.
– Nästa grej är: ”Vad fan, jag kan inte känna mina ben.” Jag lyckas vara lugn och säger bara ”rör mig inte, ring en ambulans, jag tror att jag har brutit ryggen”.
Hon berättar att hon inte var säker på att komma från berget levande och att hon där på marken förde ett inre samtal med sig själv: ”Om det här är slutet så är jag ändå tacksam för det jag fick och för att jag följde min dröm med cyklingen.”
Alla tolv revben på höger sida var brutna, vilket ledde till ett tillstånd som heter instabil bröstkorg (flail chest), höger lunga var punkterad, skulderbladet var brutet, hon hade inre skador på mjälte och lever – och ryggen var bruten på flera ställen.
Det var beskedet Nathalie Säfsten fick när hon vaknade efter fyra dygn i koma. Hon berättar att bland det första hon sa till sina anhöriga var: ”Jaha, får väl bli Paralympics i stället då.”
Ett uttryck för hennes vilja att se möjligheter.
Dessutom:
– Inledningsvis var det mer en tacksamhet över att jag överlevt. Sen har det ju verkligen varit upp och ner efteråt, och det är ju fortfarande upp och ner.
Vi möter 36-åringen på Bosön inför ett fyspass.
– Nu har jag faktiskt viss gångförmåga. Jag kan inte ställa mig upp för jag är så svag i baksidan, men jag kan dra mig upp och sen gå lite men jag behöver hjälpmedel.
Hon förstår den första diagnosen hon fick, den var vetenskapligt baserad utifrån tron att hon hade en komplett skada, men det visade sig att ryggmärgen inte är helt av.
– Jag kommer ihåg ett rehabmöte ganska tidigt i Sverige (efter fyra och en halv månad på sjukhuset i Spanien) där jag sa ”jag måste ju ändå få prova”. Det är min styrka, att jag vill ge saker ett försök.
Hon fick höra att hon inte skulle räkna med att se nya framsteg efter ett år. Det stressade henne oerhört och hon tror att hon pushade sig själv för hårt.
– Nu har jag vågat backa lite, återhämta mig mer och efter tre år blir jag fortfarande försiktigt bättre. Det finns kanske delar i vetenskapen där vi inte forskat tillräckligt vad som händer över tid och därför behöver man kanske inte heller sätta gränser för människor.
Känslorna för cykelsporten är i dag lite kluvna, berättar den tidigare elitcyklisten. Absolut ingen ilska och skulle hon kunna cykla i dag skulle hon göra det igen. Men hon har velat ha lite distans och valde till exempel att avfölja cykelkonton på Instagram.
Att bli paracyklist var aldrig aktuellt.
– På något sätt har jag fortfarande en spärr, att antingen vill jag cykla som jag cyklade förut eller så vill jag inte cykla alls.
I dag är Nathalie Säfsten sjukskriven på 50 procent och arbetar halvtid som så kallad idrottsambassadör inom Försvarsmakten, det vill säga att en del av hennes idrottssatsning är på arbetstid.
Det var genom RG Aktiv Rehabilitering som hon först kom i kontakt med sin nya sport, i september 2023.
– Det var en jättestabil kanot men jag var livrädd. Samtidigt var det helt fantastiskt.
Men att friluftskanota – att paddla en liten bit och sedan dricka varm choklad – passade henne inte. Hon fick rådet att ta kontakt med Brunnsvikens kanotklubb om hon ville börja träna på allvar.
Vad lockade med kanot?
– Rullstolen är ett fantastiskt hjälpmedel, men jag gillar att vara i skogen och det är helt värdelöst att vara i skogen i en rullstol. Kanoten ger mig många saker som cyklingen gjorde. Jag kan vara i naturen, lämna rullstolen på bryggan och på vattnet är jag fri.
Hon säger att det återigen handlar om hennes sätt att förhålla sig till livet. Tidigare cyklade hon i de spanska bergen, när hon nu var på träningsläger på Mallorca paddlade hon på en sjö omgiven av berg med inställningen: ”Nu har jag en möjlighet att se bergen ur ett annat perspektiv.”
Var det självklart med en ny elitsatsning?
– Nej.
Svaret kommer snabbt. Hon förklarar att det handlar om frågorna ”varför?” och ”för vem?”.
– För mig är det viktigt att bibehålla friheten. Tidigare kunde jag göra saker för att jag ville att andra skulle tycka om mig. Jag vill fortfarande vara en schyst person, men jag behöver inte jaga bekräftelse.
Hon beskriver en Nathalie före skadan som hade en ”push through”-mentalitet: bit ihop och gör. Den fungerade bra både på jobbet och i cyklingen, men gjorde henne kanske inte alltid så lycklig. I dag har hon en lekfullare inställning till sin idrott.
– Jag har varit hård mot mig själv och haft en prestationsbaserad självkänsla. I dag har jag en genuin kärlek till mig själv och vill gärna förmedla vikten av att vara snäll mot sig själv och att prestationen blir en sekundäreffekt av det.
Nathalie Säfsten gör en långsiktig satsning mot Paralympics 2028. Kvalet dit börjar redan i år.
– Min vision med kanoten är mer att leva ett fritt liv i rörelse än att jaga medaljer. Sen så tror jag att jag kan ta medaljer men idrotten för mig i dag adderar till mitt liv, den är inte nåt som ska skapa nånting.
Fakta.Nominerade på Parasportgalan 24 april
Årets nykomling
● Hillevi Salomonsson – badminton
● Ellen Westerlund – längdskidor
● Liv Wikman Gandré – klättring
Årets lag
● Christoffer Hagdahl och Maria Bjurström – boccia
● Svenska landslaget i rullstolscurling
● Emil Andersson och Michael Azulay – bordtennis
Årets prestation inom Special Olympics
● Joakim Lantz – innebandy
● Minette Linnebjerg Dani – handboll och snöskolöpning
● Ida Sundberg – längdskidor
Årets ledare
● Robert Svanberg – bordtennis
● Mette Ubbesen – dressyr
● Fredrik Lundin – simning
Årets förebild
● Lisa Nordström Green – bowling
● Nathalie Säfsten – kanot
● Kristin Björfeldt – längdskidor och friidrott
Årets kvinnliga idrottare
● Anna Benson – sportskytte
● Ebba Årsjö – alpin skidåkning
● Anja Händén – bordtennis
Årets manlige idrottare
● Dilan Jacobsson – badminton
● Zebastian Modin – längdskidor
● Jonas Hansson – bordtennis
