Utställning
”Calder. Rêver en équilibre”
Fondation Louis Vuitton, Paris. Visas t o m 16/8
Alexander Calder (1898–1976) skapade ett av 1900-talets mest originella konstverk i form av en liten handgjord cirkus. Den var på en gång skulptur och lekfull teater.
Calder uppträdde själv som cirkusdirektör och iscensatte små berättelser. Figurerna kom till liv inför publiken. Han avslutade gärna med extranummer: en trapetsartist gjord av kork och snören som svingar sig genom luften. Ett lejon av trä och ståltråd hoppar genom en ring.
Nu är ”Cirque Calder” från 1926–31 installerad på Fondation Louis Vuitton i Paris, som en självklar inledning till den mest omfattande retrospektiv som någonsin gjorts om konstnären: ”Calder. Rêver en équilibre” (Calder. Att drömma i balans).
Tyvärr har alla akrobater, clowner och djur slutat att röra på sig. Man önskar att cirkusdirektören själv skulle återvända och packa upp sina resväskor med rekvisita och få ballerinan och de andra figurerna att vakna till liv. För det var med hans små improviserade föreställningar i Paris som allt började för hundra år sedan.
1926 var året då amerikanen Calder kom till Frankrike. Utställningen firar jubileet.
På 1920-talet var Paris en magnet för konstnärer från många länder och berättelserna om hur de på olika vis tog sig till staden har blivit moderna myter: Constantin Brancusi lär ha gått till fots hela vägen från Rumänien. Den mondäne Salvador Dalí påstod sig ha tagit taxi mellan Barcelona och den franska huvudstaden.
Calder anlände med båt. Men knappast på något glamoröst vis, för han var utfattig.
Han var uppvuxen i en konstnärsfamilj i Pennsylvania men avråddes från att gå i föräldrarnas fotspår. I stället utbildade han sig till ingenjör och fick 1919 anställning vid en hydraulikfirma i Kanada. Uttråkad av uppgifterna sade han snart upp sig och tog i stället arbete som eldare i pannrummet på det väldiga passagerarfartyget HF Alexander. En morgon på väg mot New York vaknade han tidigt och såg månen gå ned samtidigt som solen gick upp.
Han lyfte senare fram upplevelsen som helt avgörande. Det var detta ”kosmiska mirakel” som fick in honom på konstnärsbanan.
Efter att ha bestämt sig för att trotsa familjens alla varningar utbildade han sig vid Art Students League i New York och drog nytta av sina ingenjörskunskaper för att skapa små rörliga verk.
Efter examen tog han med sig sina trådmodeller till Paris. Redan under sitt första år blev han vän med några av tidens ledande konstnärer – Joan Miró, Jean Cocteau, Piet Mondrian – och tillhörde snart avantgardets innersta krets. Hans cirkusshower blev omtalade och han kunde börja ta betalt av den växande publiken.
Ett avgörande ögonblick inträffade när Calder för första gången besökte Mondrians ateljé. Där såg han färgade rektanglar arrangerade på väggarna och föreställde sig hur de skulle kunna bli mobila. Denna idé – att sätta abstrakta former i rörelse – blev helt central.
När han i början av 1930-talet lät luftströmmarna i rummet sätta svävande figurer i rörelse föddes det som han ännu i dag förknippas med: de oändligt eleganta mobilerna. Det var Marcel Duchamp som uppfann begreppet.
Det blir närmast komiskt att jämföra Calders produktion med den intellektuelle fransmannens. Duchamp skapade under hela sitt liv ett femtiotal målningar och ett ytterst begränsat antal konceptuella arbeten som i många fall förstörts eller kommit bort. Calder däremot öste ur sig verk, sammanlagt över tjugotusen.
På Fondation Louis Vuitton presenteras förstås bara ett litet urval, och ändå tycker jag att utställningen med sina trehundra verk är för stor. De bästa mobilerna, däribland ”Red maze, ”Eucalyptos” och ”Lily of force”, är så underbara att man inte vill störas av de andra verken.
Hos Calder är luften aldrig ett tomrum. Den är inte ett mellanrum utan en aktör – en osynlig hand som rör, väger, tvekar. Där andra skulptörer formar massan, uppmärksammar Calder det som inte syns: vinden, rummets andning, det svaga trycket från en kropp som passerar.
Hans mobiler hänger som tankar i vila, men de är aldrig stilla. Ett nästan omärkligt luftdrag kan förändra allt. Det är som om de lyssnar på något bortom sig själva – en osynlig rytm som ändå ständigt omorganiserar elementen.
I det ständigt pågående lågmälda spelet framträder något som liknar en sorts tyst musik – en koreografi utan början eller slut, där vinddraget är både dirigent och medspelare.
Det finns en skillnad mellan traditionell skulptur och Calder, som Jean-Paul Sartre betonar i en känd essä från 1947: Den klassiska skulpturen vill ofta frysa tiden, göra ett ögonblick evigt. Calders mobiler gör motsatsen: de upplöser evigheten i små, flyktiga variationer.
Här finns inget centrum, ingen hierarki. Inget element är viktigare än något annat. I stället finns ett nätverk av beroenden.
En skribent som betytt mycket för förståelsen av Calders konst är den i dag återupptäckta Gabrielle Buffet – under många år målaren Francis Picabias hustru och en av de viktigaste dåtida konstkritikerna. Hennes tankar citeras i utställningens katalog och i väggtexterna.
Buffet formulerade en ny syn på konst: en estetik där stabilitet ersätts av relation, där form ersätts av process, där seendet är deltagande. Hon fångar något avgörande i Calders konst – att den inte bara visar rörelse, utan lär oss att uppleva genom rörelse.
Det var Duchamps grundtanke: det är betraktaren lika mycket som konstnären som skapar verket. I Calders konst är det sant på ett konkret plan. Betraktarens rörelser i rummet skapar de osynliga luftdrag som ger liv åt mobilerna.
På utställningen visas också teckningar, målningar, smyckesdesign och fotografier. Men det är mobilerna som gör starkast intryck.
Allt rör inte på sig. De abstrakta statiska verk som fick beteckningen ”stabiler” (stabiles) av vännen Jean Arp, fick alltmer imponerande dimensioner. I museets trädgård presenteras några av de riktigt stora och inne i salarna finns modeller och skisser till några av de enorma skulpturer som realiserades på olika platser över hela jorden.
På 1950-talet koncentrerade sig Calder alltmer på att skapa monumentala arbeten. Utanför Unesco i Paris står sedan 1958 den tolv meter höga ”La spirale” (spiralen), och för de olympiska spelen i Mexiko 1968 skapades ”El sol rojo” (den röda solen), som är mer än tjugo meter bred.
Skulpturgruppen ”De fyra elementen” från 1961, som står på Skeppsholmen i Stockholm, realiserades i målad stålplåt. Den lilla modellen från 1938 finns med på utställningen.
Calder kände sig lika hemma på båda sidor Atlanten och hade under många år ateljéer såväl norr om New York som utanför Paris. Hans verk förenade på ett unikt sätt lekfull ingenjörskonst med tidig abstraktion. Han lyckades slå en produktiv bro mellan det tidiga europeiska avantgardet och den amerikanska konstscen som blev allt vitalare under seklets gång. Så blev han en enormt älskad nyckelfigur på båda kontinenterna.
Som vanligt på privatfinansierade Fondation Louis Vuitton är utställningen så omfattande att man knappast kan ta in alla verk under ett besök – deras satsningar är närmast absurt ambitiösa och påkostade. I Frank Gehrys luftiga och halvgenomskinliga byggnad, även den skapad i relation till vinden och med en fasad som påminner om stora segel, fungerar hursomhelst Alexander Calders mobiler ovanligt bra.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum och mer om konst på dn.se
