Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett år in i USA:s president Donald Trumps andra mandatperiod har de globala finans- och energimarknaderna lärt sig en läxa som förkortas TACO.
Trump Always Chickens Out.
Trump fegar alltid ur.
Det har varit det tröstande mottot genom de kriser som presidenten hunnit orsaka sedan förra våren.
Visst kan presidenten agera gränslöst och kaotiskt. Galet. Ofta – som när han förra våren straffade en liten pingvinkoloni med höga tullar – är det uppenbart att politiken knappt alls är genomtänkt.
Men enligt TACO-doktrinen är Trumps förlåtande drag hans förmåga att ändra sig. När en vansinnig idé slår snett eller visar sig för kostsam hittar han en reträttväg att vika av på.
I regel är det just finansmarknaderna som skickar signalen. Och efteråt kan alla låtsas som det regnar.
Det här mönstret har inte minst visat sig stämma i Trumps handelspolitik. TACO har också träffat rätt i hans attacker på centralbanken Federal Reserve. Och det verkar ha upprepats under Grönlandskrisen. Trump fegar ur.
Men det finns gränser för hur starkt denna mekanism fungerar som nödbroms på det skenande Trumptåget.
TACO rymmer en egen paradox. För när finansmarknaderna ser ett nytt ansvarslöst infall från Trump antar man numera genast att förloppet kommer att sluta i något relativt harmlöst. Den psykologin dämpar just de börsfall, ränteuppgångar och oljeprisreaktioner som Trump är mottaglig för.
En risk är därför att stoppsignalen försvagas och till slut inte når fram förrän det är för sent.
Men det finns en annan svaghet i denna märkliga maktbalans mellan marknader och presidentämbete. Ett outtalat antagande bakom TACO är nämligen att Trump, med perfekt tajmning och full kontroll över händelserna, kan styra om ett förlopp han har satt i rullning.
Det går kanske an att skjuta vilt och oöverlagt mot en kylig Mette Frederiksen eller en byråkrat som Fed-chefen Jerome Powell. De kommer att svara rationellt, ansvarstagande. De kan lämna utrymme för presidenten att backa.
Iran?
Efter helgens attack cirkulerar det spekulationer i den internationella finanspressen om reträttpositioner för Trump. Att Irans ledare Khamenei är död nämns till exempel som en seger att luta sig mot ifall USA vill stryka ett streck över det hela och styra sin flotta hemåt.
Här närmar sig TACO-syndromet verkligen sin gräns.
Ingen kan på allvar tro att Trump kontrollerar eller ens har börjat överblicka konsekvenserna av ett fullskaligt militärt angrepp mot en radikal, desperat diktatur i Mellanöstern.
Iran är en djupt institutionaliserad förtryckarregim. Det är en av världens största militärmakter, om än försvagad. Islamiska revolutionsgardet agerar nu ut i hela regionen.
Förutom det lokala lidandet är potentialen för utdragen förstörelse i världsekonomin enorm. Genom kriget utsätts energipriser, levnadskostnader, räntor och konjunkturutveckling för stora risker även i USA. Och nu finns det knappast något skyddsnät.
Läs mer:
Ett pressat Iran kan bli energimarknadens mardröm
Attacken mot Iran: Detta vet vi
Detta har hänt i konflikten USA–Iran
