Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mindiepop
Carly Rae Jepsen
”Day and night”
(Interscope/Universal)
Carly Rae Jepsens karriärsresa började på ett ganska genomsnittligt sätt i den globala popmusiken. Först en medverkan i ”Idol” hemma i Kanada, sedan stöd från landsmannen Justin Bieber och därefter en jättehit med popdängan ”Call me maybe”, vars framgång hon sedan hade svårt att upprepa.
Det är vad som hände därefter som blir intressant. I stället för att klänga sig fast vid drömmen om världsherravälde med flera ”Call me maybe”-framgångar, tog Jepsen ett steg i sidled och började göra en något mindre strömlinjeformad och mer egen popmusik. Helt enkelt det vi i Sverige kallar för ”att göra en Tove Styrke”. Amerikanerna, med deras ytterst luddiga uppfattning om vad indie innebär, satte snart etiketten ”mindie” på Jepsen, det vill säga en mainstreamartist som rör sig mot indiepoppen.
På ”Day and night”, ett dubbelalbum uppdelat i en dag- och nattdel, vill 40-åringen hålla fast vid det bubbligt poppiga och studsigt färgglada från förr och samtidigt skildra vägen in i en medelålder som inte nödvändigtvis behöver vara tråkigare, men självklart annorlunda. Jepsen sjunger om moderskap och familjeliv samtidigt som hon inte riktigt vill lämna dansgolvet. Vid den skärningspunkten hittar hon en del guldkorn. Inte minst övertygar den luftigt houseiga singeln ”Motivation” där hon småbarnstrött, men lyckligt, sjunger ”I love this family” på ett sätt man sällan hör i den ungdomsbesatta popmusiken.
Problemet med ”Day and night” är att det, som så många andra närmast överambitiösa dubbelalbum, fungerar bättre som koncept än som faktiskt ett sammanhållet verk. Låtmaterialet räcker för, kanske, ett enkelalbum, men som dubbelalbum är ”Day and night” för mastigt och överlastat. De riktigt hållbara idéerna tar slut innan speltiden gör det.
Bästa spår: ”Motivation”
Läs mer:
Konsertrecension: Carly Rae Jepsen kan rada upp hittar som få
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Mattias Dahlström.