Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Filmen ”Obsession”, det vill säga relationskräckisen av youtubern Curry Barker, har blivit en internationell framgångssaga och sommarens snackis. Men karaktären Nikki (Inde Navarette), som står i centrum för berättelsen, har orsakat något oväntade reaktioner,
Allt börjar med att hygglige Bear (Michael Johnston) bestämmer sig för att våga bryta sig ur sin friendzone och bekänna sin kärlek för Nikki. De två umgås som vänner i ett kompisgäng, hans manliga bästis Ian och så Sarah som är förtjust i Bear.
Framför allt verkar det vara den ”coola” Nikki som Bear är kär i. Nikki som skriver, är självständig och mystisk. Som dricker shots och är rolig, aldrig krävande (tänk fantasikvinnan i ”Gone girl”). När Bear inte lyckas uttrycka sina känslor tar han i desperation till önskekvisten ”One wish willow”, köpt i en hokus pokus-affär med förmågan att uppfylla ägarens innersta önskan när kvisten bryts. Bear önskar sig förstås att Nikki ska älska honom mer än någon annan i hela världen. Vilket är exakt det som på ett magiskt sätt händer. Fast, ja, besatthet, som också är filmens titel, är kanske en mer passande beskrivning.
Mardrömsflickvännen Nikki kan mycket väl bli lika klassisk som ”kaninkokerskan” i ”Farlig förbindelse” (1987)
Förutom att Nikki verkar lite förvirrad är allt underbart till en början. Hon flyttar in, de har jättemycket sex och gör mysiga pargrejer. Men efter hand visar Nikki upp allt märkligare sidor; känslosamma utbrott, lögner, oväntade initiativ som att tillaga Bears döda katt till lunchmackan (!). Hon blir alltmer klängig, svartsjuk och kontrollerande. En dag har hon tejpat igen dörren så att Bear inte ska kunna gå till jobbet. Han blir alltmer rädd för att göra henne upprörd (att föreslå en grabbkväll utan Nikki visar sig inte vara att tänka på) och alltmer medberoende när vi närmar oss det oundvikliga slutet.
Mardrömsflickvännen Nikki kan mycket väl bli lika klassisk som ”kaninkokerskan” i ”Farlig förbindelse” (1987). Ni minns, Alex (Glenn Close) som blir besatt av den gifte Dan (Michael Douglas) och förvandlas till spritt språngande kaninkokerska när hon hämndlystet tillreder familjens ulliga husdjur. Ingen kvinna med någorlunda varumärkestänk ville då få stämpeln kaninkokerska på sig eller skulle rycka ut till Alex försvar och säga att man ”minsann kände igen sig”.
Annat är det med Nikki och ”Obsession” 2026. Nikkis olika utbrott har inte bara blivit virala skämtmeme där tjejer lägger till bildtexter som ”Jag – när han inte svarar på fyra timmar.” Men kvinnliga tittare identifierar sig med Nikki också på ett mörkare plan. På forum som Reddit diskuteras till exempel ”manligt berättigande, makt och samtycke” apropå hur Nikkis personlighet och självbestämmande blir kapat av Bear. På så vis ser man också Nikki som offret och den stillsamme Bear som skurken. Vilket såklart är ett sätt att se på det – men tolkningen blir aningen komisk efter att ha upplevt Nikkis framfart i biomörkret.
Flera kritiker har tyckt sig se ”kvinnoskräck” i berättelsen, men om man ska gå efter publikens reaktioner verkar i så fall skräcken inför det motsatta könet jämnt fördelad.
På så vis kan man se ”Obsession” som en spegel av vår ambivalenta inställning till kärlek och passion
I avsnittet ”Drömmen om en chill tjej”, av en ”Varg söker sin pod”, diskuterar Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist ”Obsession”. Strömquist påpekar att många lever i en sorts villfarelse ”att sex, relationer och kärlek – det kan man bara ha lite casual”:
”Man leker och laborerar med en sorts urkrafter som är väldigt starka.”
Hon ser filmens blodiga slut som en passande symbolik över hur det kan sluta när en passion rivit igenom en grupp människor.
På så vis kan man se ”Obsession” som en spegel av vår ambivalenta inställning till kärlek och passion i dejtningsapparnas tid. Många önskar sig kärlek, men är också rädda för den – kanske för att den är lika okontrollerbar som ”One wish willow”?
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist