Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Är du ett fanatiskt ”Stranger things”-fan som aldrig får nog av serien och hoppades på ett hemligt sista avsnitt? Eller är du en kulturmansgrinchen som är ”glad att nostalgitramset äntligen är över”? Eftersom det faktiskt är långt ifrån över – den 12 januari kommer bakom kulisserna-dokumentären ”One last adventure” – ger jag den velige sex skäl att kapitulera inför den konstigt charmiga serien.
1. Generationsöverskridande lägereld
Med tanke på de alltmer bisarra, polariserande världsnyheterna känns det som att behovet av gemensamma lägereldar är större än någonsin. När snön viner om knuten vill man bara fly in i familjen Wheelers hus i den fiktiva småstaden Hawkins, bänka sig runt spelbordet i källaren och försvinna in i ”Stranger things”-sagans 80-tal. Serien, som är en av Netflix största succéer någonsin, har lyckats med konststycket att få flera generationer att bonda över populärkulturella referenser och ett charmigt nördgäng som tar på sig uppdraget att rädda världen från övernaturliga monster.
2. Aktuell superskurk
Ondskans epicentrum i ”Stranger things” är en uppdaterad skurk. Vencna nöjer sig knappast med att slänga ur sig elaka oneliners, klappa katter och hånskratta diaboliskt. Han är en dubbelnatur, och förstås, narcissist. Ibland uppträder han som det läskiga monstret Vecna och ibland som den kostymklädde Henry. Han har en grandios självbild och ett oändligt behov av uppmärksamhet (faktiskt inte helt olikt en aktuell världsledare). Vecna är expert på manipulation som gaslighting och att vända lögn till ”sanning”. När han kidnappar barn heter det att han ”räddat dem”. Likt en groomande antikrist samlar han tolv barnlärjungar runt sitt bord med avsikt att förstöra världen med sin ondska.
3. Hyllning till outsidern
Att serieskaparna bröderna Duffer valt att göra ”Stranger things” till en hyllning till olika typer av outsiders är ingen slump. Matt Duffer upplevde själv high school som de svåraste åren i sitt liv. Här erbjuder bröderna också en lösning – att de utstötta skapar en egen gemenskap och står upp mot mobbaren. Men det som gör serien speciell är att den även lyfter fram den kvinnliga nörden i form av superhjälten Eleven. Hennes magiska krafter och oskuldsfullhet gör henne till hjältinna och Kristus-figur på en och samma gång.
4. Upside down-metaforen
I ”Stranger things” är Upside down en alternativ dimension till Hawkins. En mörk spegelbild av verkligheten där några av Vecnas offer fastnar, ofta ensamma tonåringar med hemligheter. Jag har sagt det förut – fenomenet Upside down är en ovanligt lyckad metafor för depression och psykisk ohälsa. Och här verkar det dessutom funka att komma ur tillståndet utan antidepp. Det gäller bara att hitta en tillräckligt bra 80-talslåt!
5. Omvänd stilguide
Generation Z verkar ännu inte riktigt ha förstått vilket brott mot mänskligheten en så kallad hockeyfrilla eller ”mullet” är. Genom att se serien, som hade en hel håravdelning för att få till alla tidstypiska frisyrer, finns det dock goda möjligheter att lära sig det. Karaktärerna Steve, Dustin och Billy visar alla upp hårresande exempel på hockeyfrillan.
6. Seriens goda musiksmak
Vad är det enda som kan hjälpa om du är i klorna på ett läskigt monster? En drömmig Kate Bush-låt såklart! Musiken spelar inte bara en stor roll i ”Stranger things”, den driver också handlingen framåt. Specifika låtar blir avgörande för att hjälpa rollfigurerna ur kniviga situationer. Som ovan nämnda låt, ”Running up that hill”, (skyddar karaktären Max från Vecna) eller Clash-låten ”Should i stay or should i go” (används som en länk mellan karaktären Will och hans mamma när han kommunicerar från Upside Down). Att sista säsongen lyckades få med klassiska låtar från hjältar som Bowie (”Heroes”) och Prince (”When doves cry”, ”Purple rain”) får mig att älska Duffer-bröderna för evigt.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
Läs mer:
Sebastian Lindvall: ”Stranger things” bjuder på en storskalig slutuppgörelse
