Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I somras, när min kille och jag åkte bil genom Kroatien, snubblade vi över en artist på Spotify som vi båda tyckte var ett riktigt fynd. Musiken kändes tidlös, texterna kloka och rösten full av värme. Vi lyssnade igenom hela låtlistan, suktande efter mer.
Några veckor senare, när jag satt på ett tåg mot Stockholm, dök artisten upp i mitt flöde igen. Jag somnade till de ljuva tonerna som gick på repeat igenom hela resan. Men efter ett tag började jag märka udda detaljer. Rösten lät lite annorlunda från låt till låt. Ibland fanns en specifik dialekt som sedan försvann.
Det behövde inte vara så konstigt, tänkte jag, artister kan väl få variera sig. Men misstankarna hade börjat gro och det störde min lyssningsupplevelse. Jag började googla och kom fram till att musiken troligtvis var AI-genererad.
Jag blev otroligt besviken – på mig själv.
Jag brukar skryta med att snabbt kunna upptäcka AI-genererat material. Jag har garden uppe hela tiden. Jag lajkar inget som verkar för bra för att vara sant. Om jag tvekar behöver jag bara kolla på kommentarerna – där har en ännu större besserwisser än jag redan rett ut.
Som till exempel under bilderna på flervåningshus som nästan helt täckts av snödrivor i en stad i Ryssland. Eller på en video från en man som räddar två leopardungar och sedan blir kompis med dem. Eller när jag ser barn som pratar lite för vuxet för sin ålder.
Att min kille inte förstod att musiken var skapad av en maskin var inte så konstigt, det är han som har spammat min inkorg med ovanstående exempel. Själv är jag närmast militant i min vägran att roas, innan jag vet säkert att det är på riktigt.
Det är nog det mest tråkiga med denna utveckling – att det inte går att förundras utan att riskera att framstå som lättlurad och lite dum.
Dessutom uppvisar de flesta i min omgivning en total brist på entusiasm kring AI. Från vänner – allt från programmerare till ekonomer – hör jag ofta att de uppmuntras att använda olika AI-verktyg i jobbet, för att testa och leka. Det läggs fram som en lustfylld upplevelse, trots att det väcker så mycket oro kring ens egen plats i framtiden.
De gånger jag själv har prövat att exempelvis få en sammanfattning av en lång rapport, har jag fått lägga mycket tid på att faktakolla resultatet. Var inte dealen att vi människor skulle göra det roliga och kreativa medan AI sköter det tråkiga?
Jag kunde inte heller skaka av mig känslan att jag var som de kassörskor jag sett hjälpa kunder använda självscanningskassan, som om jag bidrog till att göra mig själv överflödig.
Men det finns vissa i min omgivning som är lyriska över AI, och det är en grupp som jag minst väntat mig detta av. Jag pratar om pensionärerna.
I mina föräldrars äktenskap har AI varit en total succé.
Min mamma frågar sin ChatGPT om allt från växtskötsel till medicin. Hon är pensionerad läkare och har nu plötsligt en digital kollega att bolla sina tankar med dygnet runt. Pappa brukar kalla chatboten för mammas ”hemliga älskare” och spela sårad, varpå hon himlar med ögonen.
Själv tänker jag att de har ett perfekt upplägg. Hon har en förutsägbar ”man” med en ängels tålamod, som alltid är redo att lyssna och tycks dela hennes intressen – och mitt yrväder till pappa, mänskligt nyckfull och full av upptåg. Det bästa av båda världar, liksom.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
