Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Cecilia Davidsson
”Kidnappa mig”
Alfabeta, från nio år
”Fragile” – ordet riktigt skälver av innebörd. Möjligen ett av språkets mest taktila. Sju bokstäver omfamnar det bräckligt genomlysta. ”Fragile” benämner tonårens skörhet. Det där äggskalsömtåliga som gömmer sig bakom högljutt fnitter och stökiga bröl. Eller som, ibland, helst kryper undan. Tonårens känslor kräver lyhördhet för att komma nära.
Cecilia Davidsson är en författare som ser och registrerar.
”Kidnappa mig” heter hennes senaste bok, med undertiteln ”Berättelser om sånt som får det att pirra i kroppen”. Etiketten är aningen töntig i sammanhanget, så glöm gärna den och kliv in i bokens fem fristående noveller. De som både förmedlar en klar igenkänning och ett vibrerande och mycket ungt nu.
Tänk: Du är 13 år. Tre bänkrader bort sitter någon du vill smeka, helst med handen, men åtminstone med blicken. Du vill, men i själva verket törs du inte ens snegla åt hens håll. Och sedan, efter eoner av tid, kanske denne någon ändå blickar tillbaka. Skakningen som kommer, suget, handsvetten. Och kanske så småningom tryggheten, när två enskildheter försiktigt formar ett ”vi”. En närhet som doftar svett och skog och eventuellt lite vanilj. Cecilia Davidsson skriver fram en emotionell kokong.
Men sedan, kanske alldeles för snart: ”Fattar inte vart alla KÄNSLOR tagit vägen. Hur kan kärlek bara försvinna? Om de verkligen är försvunna. De kanske bara har gömt sig någonstans inom mig eller…”
Hur och varför kan det som bara för någon vecka sedan fick det att ila och skälva inombords … hur kan det plötsligt bara ha … ? Det där som gjorde så djävulskt ont, men samtidigt lyfte hela ditt jag, hur kan det bara slockna? Cecilia Davidsson ser och prövar helhet och skeende när hon väver kring de individuella frågorna.
Starka emotioner formuleras. Det pulserande omvälvande ska inte pladdras bort. Less is more gäller för Davidsson, liksom för författaren Moa Backe Åstot då hon försiktigt lyfter orden i ”Det är om dig jag skriver” (DN 28/2). Likaså strömmar de heta och längtande genom Aase Bergs ångande prosapoesi i ”Människoätande människor i Märsta” (DN 14/9 2009).
Berättelsen om det där starka, det som bara inte går att motstå, finns också hos Cecilia Davidsson då hon klipper fram bitar ur det sena mellanstadielivet. Det återhållet förbjudna. Det kittlande suget som finns där.
”Han får tag i tröjan. Jag bromsar in, låtsas försöka krångla mig ur. Jag vill att han ska lägga båda armarna om magen och dra omkull mig och hålla fast mig. Jag vill att han ska viska: Det här har jag längtat efter… Nu är det du och jag. Vi skiter i dom andra …”
Men det gör han inte. Och inte hon heller. De stannar kvar i sin, och allas vår, pockande lust och längtan.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning