– Jag ser verkligen rymdfärjan som ett säkert program, sa den 36-åriga högstadieläraren Christa McAuliffe till pressen i augusti 1985.
Av 11 000 sökande hade hon blivit utvald till Nasas projekt ”lärare i rymden”. Hon skulle bli den första vanliga medborgaren i omloppsbana runt jorden, och planerade att hålla lektioner från kabinen.
Ett halvår senare, den 28 januari 1986, steg hon och sex astronauter ombord på rymdfärjan Challenger på Kennedy Space Center i Florida i USA. Hennes man och två barn, då sex och nio år gamla, var på plats för att följa uppskjutningen, och miljontals tv-tittare såg alltihop i direktsändning.
Men ingenting gick som planerat. 73 sekunder efter start exploderade rymdfärjan och totalförstördes. Alla ombord omkom.
”Ett enormt eldmoln och fantastiska rökformationer utvecklades inför ögonen på chockade åskådare och tevepubliken”, skrev DN dagen därpå, i en artikel med rubriken ”Största katastrofen i rymden”.
Orsaken till olyckan var gummipackningar som inte höll tätt. De kom från företaget Thiokol, och redan i juli 1985 hade ingenjören Roger Boisjoly slagit larm till sina överordnade om allvarliga problem med dem.
Packningarna hade en tendens att stelna och lossna när det var kallt. Enligt väderprognosen skulle det vara –1°C på Kennedy Space Centre på morgonen den 28 januari, och Nasa hade aldrig skickat iväg någon raket vid så låga temperaturer. Roger Boisjoly och hans fyra ingenjörskollegor på Thiokols huvudkontor i Utah drog slutsatsen att det var för farligt, och argumenterade i timmar för att uppskjutningen skulle ställas in.
Till att börja med fick de stöd från sina chefer, som rekommenderade Nasa att vänta. Men Nasa höll inte med. Under en telefonkonferens svarade teknikchefen George Hardy att han var ”bestört över er rekommendation”, och projektledaren Lawrence Mulloy utbrast ”Herregud, Thiokol. När vill ni att jag ska starta – i april?”
Cheferna vid Thiokol ändrade sig, och Roger Boisjoly och hans kollegor fick höra att de skulle ”ta av sig ingenjörshatten och ta på sig chefshatten”.
Efter katastrofen vittnade Roger Boisjoly för kommissionen som utredde olyckan, och han lämnade in stämningsansökningar mot Thiokol och Nasa, utan framgång. Han drabbades av sömnsvårigheter, depression och svår huvudvärk. På Thiokol fick han inte längre arbeta med rymdteknik, och han blev utfryst av sina kollegor. En av dem sa att han tänkte lämna sina barn utanför Boisjolys dörr ifall de alla skulle förlora sina jobb på grund av honom.
Hans enda brott var att slå larm om en säkerhetsrisk och försöka rädda liv.
Haverikommissionen riktade hård kritik mot Nasa för att de sänkt sina säkerhetskrav till en alldeles för låg nivå. I en bilaga till kommissionens rapport skrev fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynman: ”För att teknik ska bli framgångsrik måste verkligheten gå före PR. Man kan inte lura naturen.”
Läs mer:
Vad händer med tarmfloran på vägen mot Mars?
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
